Visst kan jag också hålla med om att jag kopplade ihop två frågor som inte har med varandra att göra när jag deklarerade att vi avskrivit planerna på att rusta upp fattigstugan i Rumskulla.
Det är dock inte det att jag inte kan övertyga alla om min ståndpunkt i vägfrågan som fick mig att ta det steget. Orsaken var som jag skrev i min förra insändare : " Varifrån jag kommer är jag van vid att kunna sitta ner runt ett bord och genom en öppen och ärlig diskussion kunna komma fram till en lösning - de rackarknep och direkt osanna domstolsintyganden som tillämpas i vägfrågor i Rumskulla hör inte hemma i civiliserade samhällen."
Det är tämligen självklart att vårt intresse för att spendera pengar på samhällsprojekt som vi inte själva har någon direkt nytta av försvinner när vi möts av anonyma anmälningar , riggade möten och medvetna lögner - visserligen utförda av en liten grupp men som så ofta annars på landsbygden med den tysta majoritetens indirekta stöd eftersom ytterst få vågar opponera sig mot den gamla maktstrukturen.
"Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad" för att citera Martin Luther King.
Det glädjer mig även att höra att Fredrik tycker projektet skulle blivit ett lyft för Rumskulla och kanske det kunde vara något för gruppen kring Ivan Isaksson att bita tag i.
Claes Henckel
Viggesbo
Svar till " Var rädda om landsbygden"
Fredrik Isaksson uppmanade mig att ändra ståndpunkt beträffande upprustningen av gamla fattigstugan i Rumskulla. Först vill jag säga att jag delar hans åsikter beträffande Rumskulla handel och landsbygden i allmänhet och tycker det är positivt att Fredrik fattar pennan för att ge uttryck för sina tankar. Dock tror jag inte att vi skall lägga vårt öde alltför mycket i politikernas händer utan låt oss inse att det största ansvaret för att vi får en levande landsbygd ligger på oss själva.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.