Ett utländskt utseende kan vara till nackdel för den som vill röra sig obehindrat i krog- och restaurangmiljöer. Undersökningar visar att fullständig likhet inför lagen inte bör betraktas som en självklarhet i Sverige, eftersom rättssystemet inte återspeglar samhällets mångfald.
Sverige stod i februari i år inför skranket i FN:s rasdiskrimineringskommitté i Genève. FN-kommittén riktade kritik bland annat mot regeringens sätt att hantera samernas och romernas situation och anmärkte på den svåra situationen för invandrare på bostads- och arbetsmarknaden. Arton frivilligorganisationer med medlemmar i hela landet kritiserade samtidigt i en rapport den höga arbetslösheten bland invandrare, den undermåliga språkundervisningen och den dåliga integrationen i polisväsendet. Den typiskt svenska etniska diskrimineringen kan beskrivas som "dold", "strukturell" eller "indirekt". Regeringen har tillsatt en särskild utredare för att utreda frågan och under tiden hänvisar till en rad långsiktiga utbildningsprojekt som ska förändra attityder bland arbetsgivare, restaurangägare och medborgare. Under flera år har stat och kommuner drivit kampanjer för tolerans och förståelse. Att arbeta med attitydfrågor är nödvändigt och lovvärt. Men när media år efter år rapporterar om unga juridikstuderande som nekas arbete eller stoppas i krogkön på grund av sitt utseende krävs hårdare tag.
Det är dags att förskjuta fokus i integrationspolitiken från välmenande men fluffiga snällhetskampanjer till konsekvent lagföring av förbrytarna. Vi måste ha nolltolerans för intoleransen. Diskrimineringslagen i Sverige är bra och stark och skulle kunna ge ett bra skydd. Men en aldrig så välskriven lag förblir verkningslös om inte domstolar och andra myndigheter förmår tillämpa den.
På Internationella dagen för mänskliga rättigheter, den 10 december, kan det vara på sin plats att påminna om den juridiska aspekten av begreppet mänskliga rättigheter. Det är varje enskild människas rättighet, oavsett härkomst eller hudfärg, att söka ett arbete eller besöka en offentlig serviceinrättning. Diskriminering är ett lagbrott som måste leda till kännbara konsekvenser.
Mänskliga rättigheter reglerar förhållandet mellan staten och dess medborgare. Det är därför i första hand statens ansvar att se till att de mänskliga rättigheterna inte kränks. Genom effektiv lagstiftning och rättsskipning ska kryphål täppas igen och rättigheter skyddas. På Justitiedepartementet sitter två personer med makt att göra något åt den strukturella diskriminering som envist dröjer sig kvar i det svenska samhället. De två är justitieminister Thomas Bodström och Jens Orback, ny minister med ansvar för integrations- och storstadsfrågor. En nödvändig start är att ministrarna Bodström och Orback snarast undersöker varför diskrimineringslagstiftningen hittills varit verkningslös. Därefter är det dags för dem att berätta vad de vill göra för att åstadkomma konkreta förbättringar.
Aleksander Gabelic
Ordförande i Svenska FN-förbundet
Ta hårdare tag motintoleransen
Ännu snart 60 år efter att FN:s generalförsamling antog Deklarationen om de mänskliga rättigheterna kan vi konstatera att människor inte behandlas lika i Sverige. Den som råkar ha ett arabiskt eller afrikanskt klingande efternamn riskerar ett frostigt mottagande på arbetsmarknaden.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.