Återigen föreslår socialdemokraterna en fortsatt lappning och lagning av en redan krånglig, för att inte säga obegriplig, tandvårdsförsäkring samtidigt som var fjärde svensk uppger sig inte ha råd med den tandvård man skulle behöva. Tandvårdsförsäkringen har, ända sedan den infördes, urgröpts och försämrats.
Idag är det snarare ålder än behov som styr ersättningen från försäkringen. Är man över 65 år omfattas man av ett särskilt högkostnadsskydd på närmare 8000 kronor. En sanning med modifikation eftersom detta högkostnadsskydd inte omfattar s.k. bastandvård och materialkostnad. Och nu diskuteras extra subventioner åt personer mellan 20 och 30 år. Dessa åldersgrupper har relativt friska tänder och eventuellt försämrad tandhälsa beror snarare på levnadsvanor och prioriteringar än priset på tandvård.
?Med detta synsätt, att ålder och inte behov dikterar försäkringsvillkoren, blir det framför allt de medelålders som lämnas därhän och kan råka ut för stora kostnader för sin tandvård. För även en 55-åring kan ha behov av omfattande behandling och kostnaden för den enskilde kan ibland bli mycket omfattande.
Att vi har en tandvårdsförsäkring som för stora dela r av befolkningen knappast kan anses vara en försäkring värd namnet har fått till följd att allt fler söker sig till bl.a. Polen för att få vård. Det behöver i sig inte vara fel, tandvården är oftast av bra kvalitet och EU-medlemskapet ger möjlighet till denna fria rörlighet. Men det är inte så länge sedan Göran Persson försökte skrämma svenska folket med att vi skulle invaderas av medborgare från våra ostliga grannländer, inklusive Polen. De skulle idka social turism, hette det, eftersom svenska socialförsäkringar var så fördelaktiga. Samme Persson har nu lyckats åstadkomma en omvänd sådan turism, en tandvårdsturism.
Tandvårdsförsäkringen är idag i någon mening underfinansierad med ca 2 miljarder kronor. Detta om man jämför med samhällets kostnader när försäkringen infördes. Inget politiskt parti, inte heller mitt eget, föreslår idag tillskott till tandvården i denna storleksordning. Men om samhällets insatser för sjukvård hade minskats proportionellt lika mycket som för tandvården hade nerdragningen hamnat kring 50 miljarder. Ingen skulle nog komma på tanken att föreslå detta.
Sammanfattningsvis borde tandvårdsförsäkringen förändras så att tandvårdsbehov och inte ålder styr ersättningen. Försäkringen borde dessutom innehålla ett rejält högkostnadsskydd för all behandling och konstruktionen förenklas så den blir begriplig för både patient och vårdgivare. Om man också återställde samhällets kostnad för tandvårdsförsäkringen till ursprunglig nivå skulle nog till och med vissa bokförfattare kunna leva upp till sina utfästelser.
Peranders Johansson (m)
Landstingsråd
Tandvårdsturism följden av undermålig försäkring
Det pratas mycket om tandvård och tandvårdsförsäkring men det händer inte särskilt mycket. Göran Persson skrev inför förra valet i sin bok Den som är satt i skuld är inte fri, att han minsann skulle se till "att tändernas status inte åter blir en klassfråga". Särskilt mycket har inte hänt med den klasskampen!
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.