Tänk om kyrkorna snart kommer att stängas igen, när inga kyrkbesökare kommer dit. Men har ni tänkt, hur det skall kännas, när vår barndoms kyrka ej finns öppen mer, där vi har konfirmerats och blivit vigda en gång? Nog kommer det att kännas tomt.
Jag tror också, att fortfarande behöver alla, vi äldre, men även barn och yngre ett kristet ord ibland, då kanske ej ungdomsvärlden blev så hård.
Kanske även präster och de styrande behöver tänka efter, vad som bör göras. Förr var det mässa en gång i månaden med knäfall vid altaret, då kändes andakten, och varför man gick till nattvarden. Varför använder man aldrig altaret och predikstol nu någon gång?
Kanske vi alla bör tänka efter, innan det är för sent!

Vasti Fungmark