Nu pratar jag i egen sak men med 25 års erfarenhet av att leva det liv jag gjort men också med erfarenhet av både barnomsorgsarbete såväl som åldringsvården så står jag med en fot i varje läger. Jag har svurit många gånger i dessa två nämnda arbetssituationer mest beroende på neddragningar och besparingar som gjort att arbetsinsatserna blivit därefter.
Detta drabbar anställda men i första hand vårdtagaren/pensionären som så gärna skulle vilja prata en liten stund och visa fotografier från en gången tid eller ett kort på sina barnbarn osv. Men även dagisbarnet som på ett ofrivilligt sätt tvingas bli nekad en liten stund extra av uppmärksamhete i det han/hon önskar och vill.
Barngrupperna blir större och personalen får ett ganska så pressat arbetsschema, jag har många gånger gått hem efter sådana arbetspass och känt mig både frustrerad och förbannad just för att jag inte hann med att göra eller funnits till för såväl ung som gammal och detta har ingenting att göra med att jag hade personliga problem. Jag såg bara och gör fortfarande hur pengar och fördelningen av dessa blir fruktansvärt fel och vilka konsekvenserna blir.
Och nu till den andra delen som gäller missbruksvården där jag också har blivit en stor kostnad för samhället men där även jag har rätt till vård eller hjälp. Det handlar ju bara om att se vad man sätter in dessa resurser på bästa sätt. Jag har genom åren hört allt från att vi ska matas från helikopter från någon avlägsen ö i Östersjön till att erbjudas plats på de mest lyxiga "konferenshotell", behandlingshem med fruktansvärda kostnader.
Inget av dessa exempel är speciellt intressanta för mig, så ej heller Knektagården då dessa lokaliteter säkert kan nyttjas på bättre sätt. Som missbrukare tror jag inte för en sekund på denna lösning och att känna sig uttittad eller misstänkt för allt som händer gynnar varken mig själv, en småbarnsförälder eller anhörig till någon mor eller far på avstånd.
För den skull och slutligen behöver vi inte alltid framstå som några vilddjur och ansvarslösa själar utan både hjärta, hjärna eller samvete. Jag besitter alla dessa tre i ett nyktert tillstånd och så länge jag kan använda dessa så finns det hopp även för mig.
Det mesta spektakulära är att vissa människor inom olika beslutsfattande organ är i total avsaknad av dessa tre nämnda ting och då blir också konsekvensen därefter.
Alla människor har rätt till hjälp, stöd och trygghet och det räcker långt med sunt förnuft för att uppnå detta.
Leif Nilsson, alkoholist
men också människa
Tankar kring Knektagården
Till dig läsare av denna insändare vill jag börja med att nämna att jag själv är missbrukare, alkoholist, och lever för närvarande under behandling enligt vad diverse beslutsfattare anser att jag behöver och till viss del kan hålla med om, men hade någon av dessa frågat mig om jag ville ha en plats på Knektagården, så hade jag naturligtvis svarat blankt nej.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.