Människors oro ska tas på allvar, men debatten kan inte bara baseras på känslor - även fakta måste få plats. Och emellanåt undrar jag om syftet är att skrämma upp svenska folket eller att informera det. Att biologerna pratar om övergödning från lantbruket och algblomning som Östersjöns verkliga problem är inte längre så viktigt. Istället är gasledningen det stora hotet.
I debatten målas ledning från Ryssland till Tyskland genom Östersjön upp som något unikt. En rördragning som ingen riktigt kan veta konsekvenserna av.
I själva verket skulle detta bara bli en av flera redan befintliga kablar och rör som går kors och tvärs genom innanhaven i vår närhet.
Den 200 km långa elkabeln mellan Sverige och Finland, samt den 250 kilometer långa Baltic Cable mellan Trelleborg och Lübeck är bara två av fyra stora elkablar på Östersjöns botten.
I Nordsjön finns ett antal gasledningar och elkablar sedan lång tid tillbaks. Varför just en gasledning mellan Ryssland och Tyskland skulle vara så mycket farligare än de andra är för mig totalt obegripligt.
Inte en gång under arbetet med alla dessa ledningar har det uppstått någon miljökatastrof genom utsläpp av dumpat stridsmedel från andra världskriget.
Ryktet att en eventuell gasledning skulle leda till stora ingrepp på havets botten är inte sant. I stället läggs ett, en meter stort, rör direkt på havets botten - precis som de befintliga elkablarna.
Dessutom är det inte upp till enskilda energibolag att avgöra vad som är en acceptabel miljöpåverkan. I Sverige prövas infrastrukturprojekt av miljödomstolen. Efter det har landets regering sista ordet.
Det kanske märkligaste påståendet är att ett 70 meter högt kompressortorn ska byggas vid Fårö för att understödja den ryska gasledningen. En uppgift som även Sverker Thorén och Gabriel Romanus sprider. Vem skulle inte vara emot ett sådant torn?
Jag och övriga gasbranschen är det definitivt. Självklart ska det inte byggas några torn på eller vid natursköna Fårö eller någon annanstans på Gotland.
Om en kompressor skulle behövas blir den inte 70 meter hög. Dessutom byggs den på ledningen - fem mil från Gotlands kust.
Vilka krafter är det egentligen som smutskastar allt som har med den ryska naturgasledningen att göra? Naturgas är visserligen en fossil produkt, men har betydligt bättre utsläppsnivåer än de stora mängder olja och kol som den syftar till att ersätta.
Även i Sverige används stora mängder olja (200 TWh) och kol (30TWh). Genom att ersätta detta med naturgas minskas utsläppen av t ex koldioxid med hela 30 procent.
Och varför är så många debattörer livrädda för rysk naturgas samtidigt som de inte säger ett ord om den ryska oljan?
I den nyligen utkomna boken Det tysta kriget redogör författaren och mångårige radiojournalisten Vladislav Savic för hur Sverige ökat sin import av rysk olja från 6 procent av den totala importen 2001 till 30 procent av importen 2004. En ökning med 500 procent! Sedan dess har andelen rysk olja dessutom ökat ännu mer.
Varför är det ingen som pratar om säkerhetspolitiska risker med detta beroende istället för att måla upp skräckscenarion kring de 3-4 procent av svensk energitillförsel som rysk gas kan komma att utgöra?
Sverige behöver ny energi när olja och kol ska avvecklas. Fasta biobränslen har sin självklara plats i energimixen. Men det har även energigaserna. Inte minst för basindustrins skull.
Låt oss diskutera det - utan skrämselpropaganda och rysskräck.
Anders Mathiasson,
vd, Svenska Gasföreningen
Thorén sprider rysskräcken
De folkpartistiska riksdagsmännen Sverker Thorén och Gabriel Romanus beskriver i Vimmerby Tidning/LK oron för en eventuell gasledning mellan Ryssland och Tyskland.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.