Drog min vagn och planerade middagar. Hela rundan mellan hyllor av kex, makaroner och frusen fisk besvärades jag, och fler med mig, av en mamma med osedvanligt lite tålamod för sitt barn. Ett mycket vanligt barn. Med egna "önskningar" och förväntningar inför helgen.
Tror inte att någon förälder nånsin kunnat undslippa "önskningar" av olika slag i butiken av sina barn. Alltså en fullkomligt normal företeelse.
Barnet, en pojke runt 4-5 år, drog fint en liten varuvagn med parets inköp genom gångarna. Ställde frågor till sin mamma, som bara svarade nedvärderande, irriterat och otrevligt på hans frågor.
Upprepade gånger hörde jag henne tillrättavisa honom med ljudlig stämma, så att fler skulle kunna höra och "förstå" hur besvärlig och påfrestande han var. Hon höjde rösten och fräste "sluta nu", utan att barnet, till synes gjort något som verkade iögonfallande eller oacceptabelt.
Till sist grät han, insåg hopplösheten, och fick ännu mer skit för det. Inte en sekund tyckte jag att han förtjänade den fredagseftermiddagen i livsmedelsbutiken med mamman.
Efteråt frågade jag mig själv varför jag inte ingrep. Sa nåt, som stödjande vuxen. Jag hoppas denne grabb gör revolt mot sina missförhållanden och kräver rättvisa en dag.
Också mamma - men med hjärta
Till sist grät den lilla pojken
Förväntansfull fredag efter kl 16, då många gör sin veckohandel, efter jobbet, med eller utan barn. Så gjorde även jag på en livsmedelsbutik i Vimmerby.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.