Dessutom är det en luthersk grundprincip att tron ständigt reformeras, och i ett föränderligt samhälle är förändring det enda möjliga sättet att vara trogen traditionen. Vi ändrar inte i trons grunder men det sker förskjutningar i våra sätt att uppfatta grunderna och i att uttrycka dem.
I centrum för den kristna tron har alltid Jesus Kristus stått. Så är det och så förblir det. Förmodligen är det detta som kunnat hålla samman kyrkan trots att vi har olika meningar i olika specifika frågor. Vi stannar upp inför mysteriet och försöker uttrycka det med ord som är relevanta i respektive tid och respektive sammanhang. Och när vi gör det så är vi hela tiden medvetna om att Gud är större än våra ord och tankar. Det är nog ingen tillfällighet att mycket av det ekumeniska arbetet tar sin utgångspunkt i bönen. I bönen ställer vi oss tillsammans inför Gud och "låter Gud vara Gud", som ett gammalt uttryck lyder.
Det som står i vår bekännelse, det står där, och det ändrar vi inte, och kyrkans tro är större än varje enskild präst bekännelse. Däremot närmar vi oss kyrkans tro med ödmjukhet och inser att vi kan uppfatta det kyrkan säger på olika sätt. Jag tror att vi vinner mycket på att försöka sträcka ut handen till varandra och både be den andre om respekt för den egna uppfattningen och att också ge medmänniskan respekt för hans eller hennes brottning med tron.
Ibland får vi vila i tron och ibland får vi bråka med den. Det är så vi växer. Ibland kan det leda till oro för att kyrkan inte vågar vara tydlig, och samtidigt finns det en rymd i osäkerheten som vi behöver värna. Det är ju när vi tänker högt tillsammans som vi kommer djupare i trons mysterier.
Jag tror på Jesus Kristus som sann Gud och sann människan. Det står jag för, och jag är glad åt att få berätta det i olika sammanhang. Jag är också glad över att lyssna till andra människors bilder av vad detta innebär, men det enda vi kan vara säkra på är att det är bara Gud själv som vet vad detta innebär i det allra djupaste perspektivet. Hans Andrae uttrycker detta på ett sätt som jag uppskattar och själv omfattar: "Att tro att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa är alltså inte något som vi kommer fram till genom vårt skarpsinniga förnuft. Den tror är en gåva från Gud som han ger oss genom evangelium".
Jag vill tacka Hans Andrae för att han väckt dessa viktiga frågor, inte minst inför julen då vi firar mysteriet att Gud en gång kom som människa, att han ständigt kommer och att han en dag ska komma åter.
Biskop Martin Modéus
Tränger djupare ner i trons mysterier
Svar till Hans Andrae, tidigare kyrkoherde i Linköpings stiftFör några veckor sedan publicerade tidningen ett öppet brev till mig från prästen Hans Andrae, tidigare kyrkoherde i Linköpings stift, som jag vill försöka svara på. Andrae tar upp viktiga frågor som rör den kristna trons ställning och utformning i det moderna samhället. Förändringar i samhälle, livsuppfattning och världsbild sätter spår i vårt sätt att uppfatta tron, det är oundvikligt.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.