Där möts vi av träning med bland annat det mentala; vi uppmuntras att tänka och använda positiva ord, ge oss möjlighet till lugna stunder i lugna miljöer osv osv.
Då blir man besviken när barnen kommer hem från skolan och berättar att de får kritik i form av " ni är urusla" "om ni bara vore som?""gör ni inte så så blir det?". Som jag ser det förklädda hot.
Ofta ges kollektiv kritik om oss föräldrar att vi inte bryr oss. Men i detta fall har jag och fler föräldrar med mig erbjudit att ställa upp i klassrum, vid olika aktiviteter eller bara som en avlastning men har möts av att det har inte varit nödvändigt.
Vårt barn har tagit illa vid sig av denna negativa kritik och jag vet också att andra barn mår dåligt av det. När ska skolan integreras med det övriga samhället?
Vi utbildar oss mer och mer för att lära oss om hur vi ska bemöta barnen men när ska det översättas till praktiken i skolvärlden?
Klaras inte detta av så måste man ta hjälp utifrån. Vi vet alla att ett "bråkigt eller provokativt" barn egentligen inte mår speciellt bra.
Varför kritisera barn och föräldrar eller andras föräldrar i barnens närhet?
Diskutera er arbetssituation istället med arbetsgivare eller fackförbund om ni känner att ni inte klarar av situationen. Barnen ska inte känna att de är en belastning. Ni är där för dem och inte tvärtom och då ska de lära sig respektera er.
Jag tror att i de flesta fall så kämpar föräldrar och lärare på, eller vad som är värst, att många kanske är helt omedvetna om att barnen mår dåligt av detta och tror orsaken är något annat.
Har man valt att arbeta med barn måste man vara flexibel och tänka på
att vissa barn tar alltid åt sig av negativ kritik och kanske inte vågar eller får
bemöta den.
Har det gått så långt att man inte orkar arbeta med barnen pedagogiskt och positivt så antingen tar man tills sig hjälp eller så kanske det är dags att byta arbete.
Nu har jag gett kollektiv kritik men jag brukar säga; ta åt dig om du känner dig träffad.
Mamma till ett
besviket barn
Uppmuntran istället för negativ kritik
Idag när vi vuxna kämpar med problem som arbetslöshet kontra stora arbetsbelastningar med arbetsskador och utbrändhet som följd så har rehabiliteringen blivit mycket viktig för många att komma tillbaka till arbetslivet.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.