Sans, som var mera rädd för det okända änför en förutsebar förändring, som ju kunde vara antingen av ondo men kanske ändå av godo, ville stanna kvar och se vad framtiden kunde bära i sitt sköte sa:
- Är det inte bättre att vi sansar oss ett tag?
- Ingalunda, Käre bror. Har man det minsta vett ger man sig av innan man blir ivägkörd.
Nu var det på det viset att Vett för det mesta fick rätt till slut, men Sans ville ändå pröva alla utvägar så han sa:
- Vi kan väl i alla fall höra med Förnuft och Måtta vad de anser i den här frågan.
- Ge oss av! Utropade Förnuft.
- Jag också? Sa Måtta.
- Javisst, sa Sans. Kan inte Vett och jag stanna så kan naturligtvis inte heller ni bli kvar.
Måtta stod stum, synbarligen fördjupad i den mest svårartade tankemöda. Slutligen insåg han vidden av problemet och utbrast:
- Jamen, om vi ger oss av alla fyra. Då blir det ju bara politiker kvar!
Redan när de fyra vännerna, hand i hand, fyllda av onda aningar, med tunga steg släpade sig uppför Åbrobacken hörde den den totala förvirringen bryta ut i den lilla staden.
- Nu är framtiden vår! ropade någon. Turisterna ska komma i tusental, nej miljoner, och de ska spendera förmögenheter här. Det ska bli bättre än de var innan Gustav Vasa tog ifrån oss oxhandeln.
Någon, kanske släkt med Sans - genmälde: - Men det kommer väl att kosta oss en del också?
- Inte alls! Vi skapar ett nytt Monaco, ett skatteparadis. Vi behöver ingen kommunalskatt och massor av skatteplanerare flyttar hit. Sen kan vi satsa miljoner hit och dit till turisternas fromma och då blir de fler och fler och miljonerna rullar in. Alla tjänar på det. Sans-släktingen vågade yttra sig igen och sa:
- Miljoner hit och dit! men den genuine stadsbor vad får han?
Han besvarade själv frågan:
- Jo, inte ett skit!
När de nådda Västra skogen slog de sig ner på vägrenen för att hämta andan och när de gjort det sa Måtta:
- Ska vi inte vända tillbaka och säga åt dem att ta Förnuft till fånga?
Men Förnuft protesterade högljutt:
- Låt dem hålla på och dribbla med miljonerna, enkelrikta gator, träta om torget och palmer och flytande huvuden och statyer och bortkastade pengar både här och där.
Till slut kanske den sovande tysta majoriteten vaknar och tröttnar på allt tjafs och sparkar ut de vettlösa och av turismen förblindade slösarna.
Och kanske till sist den överförnuftiga, sansade och måttfulla Astrid själv tar den himmelska telefonen, ringer och säger så som hon sa - på äkta Vimmerbymål - till mej på denna tidning från Stockholm en gång för länge sedan, när hon började komma underfund med att hennes drömda sagoparadis inte längre var gratis på båda sidor om vägen:
- Va håller ni på mä dänna nere i Vimmerby egentligen?
Lars-Eric Uhrström
"Vad håller di på med?..."
Vid tiden för den stora lindgreniseringen av den lilla staden tog Vett sin bror Sans vid handen och sa:- Nu är tiden inne för oss att ge oss av, för inom kort finns det ingen plats för oss här!
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.