De erfarenheter jag har från Vindån är följande. Året 1959 med torksommaren var vattenståndet katastrofallt lågt, beroende på den låga regnmängden och de utrivna dammar som tidigare fans i ån. När höstregnen kom blev vattnet helt klart i ån, ett siktdjup på 5 meter. Fisken började dö och låg flytande med buken i vädret. Alla såg ju vilken katastrof som vattendraget drabbats av. Betesdjuren som gick vid ån, kunde inte dricka vattnet. Vi ställde oss då frågan vad som hänt med våran älskade å.
En vandring uppströms i ån visade att ån var frisk uppströms några kärrtorvmossar. Vilken var då förklaringen till det som hänt. Det visade sig att svavlet i mossarna hade oxiderat när syret trängde ner, när det åter blev vatten i mossen, bildades svavelsyra. Syran medförde att syrehalten sjönk i ån, till en så låg nivå att fiskarna dog av syrebrist.
Vi lärde oss att man måste vara rädd om de dämmen som finns i våra rinnande vattendrag.
Min nästa lärdom om vattendrag fick jag när vi startade miljöprojektet runt ån, tillsammans med SMHI, KTH, LRF och SLU. Vi träffades några bönder till en diskussion om våran å och vad vi kunde göra för den. Det grundläggande för att få en bättre vattenmiljö är en anpassad växtodling. Vi bestämde oss då för att starta ett arbete med att markartera all åkerjord som underlag för en riktig växtodling.
Det hela tog formen av ett liderprojekt, där det gällde att få med så många som möjligt. SMHI var mycket interesserade och stödde vårat arbete, vi hjälpte till med att ta vattenprover i ån. Dom ville ha prover längs hela ån vid en och samma tidpunkt. Då lantbrukarna längs ån ställer upp, kan man ta upp till 75vattenprover inom samma timme, vilket är världsunikt.
Vi lärde oss också att gödsla rätt, med markkarteringen som under lag. Man kan kraftigt minska fosforutsläppen till Östersjön, genom rätt gödsling och vård av våra dämmen. Dämmena blir en fälla för fosforn och lerpartiklar som svävar, då vatten-hastigheten sänks. Man får inte ha för mycket skugga vid dämmena, för det minskar den biologiska aktiviteten.
Det gäller också att ha tillräkligt med N-gödsel för att binda tillgänglig fosfor, alternativet är att fosforn läcker ut i vattendragen och vidare till Östersjön. Där binds luftens kväve med hjälp av bakterier, så vi får en grön syrefri Östersjö. Detta medför också att djurlivet i sjön dör ut.
Vid vårat senaste möte om Östersjön hos lantbruksakademin, fick vi bekräftat av forskare vid SLU- Uppsala att vi hade rätt när det gäller fosforn. Man berättade att det bara kan vara aktuellt att riva ut de nedre dämmena i våra vattendrag, för att gynna vandringsfiskar. Jag undrade varför man kommit till denna slutsats. Den ökade näringsbelastningen medför att vi får en död sjö, och ingen vandringsfisk, så varför riva ut bra näringsfällor.
Vi måste ha kvar dämmena, för att fosforn skall bli kvar, och inte komma ut havet. Din dialekt säger mig att du är Smålänning, så du vet väl vad som hänt i Emmån. Det är dom ökade fosforutsläppen, som förgiftat vattnet. Det nu fullskaliga försöket måste vara nog och få oss att tänka rätt.
De naturvetenskapliga gränserna försvinner inte, även om vi förtränger dessa i ord och handling. Tiden tänker, men den handlar inte. Det måste människor göra, och arbeta med dagens förutsättningar.
Våra vattendrag innehåller ett stort kulturarv, dricksvatten reserver, biologiskmångfald, vattenrenande dämmen och värdens renaste energier av högsta kvalitet.
Det vilar ett stort ansvar på vår generation, att förvalta och utveckla våra rinnande vattendrag. Vi måste skydda de kulturmiljöer som våra förfäder byggt och varit vaggan för vår industriella välfärd. Dessa miljöer har funnits i många hundra år och blivit en viktig del av vattenmiljön som flödesbroms och därmed fått en absolut nödvändig renande effekt, för att haven skall tåla det moderna samhället.
Runt våra dämmen har byggts upp en kulturmiljö som är av sådant värde att den måste få ett skydd, dessa har också en mycket stor betydelse för grundvattennivån uppströms. Vi måste slå vakt om dessa reserver som är världsunika och en förutsättning för god tillgång på vårat viktigaste livsmedel, gott dricksvatten av hög kvalitet.
Många dämmen har funnits så lång tid att det bildats lokala och unika biologiska miljöer både av växter och djur. Dessa har ett skydd inom EU, genom artspridningsderiktivet. Dämmena kan också nyttjas till högkvalitativ elproduktion och vara en hjälp att begränsa översvämningar, om resursen nyttjas på rätt sätt.
Vattenkraft är våran bästa möjlighet att lagra energier och få en god reglerkraft, detta är nödvändigt då elen nyttjas för att driva avancerade maskiner.
Hur kan vi driva en miljö- och energipolitik som hävdar att världens effektivaste och renaste energiproduktion är ett miljöhot när vi vet att vi i dag måste ersätta bortfallet med smutsig kolkraft, för att få en stabil elförsörjning?
Tankar och idéer från en, autodidakt djurmiljötekniker, som levt nära och i samklang med miljön vid rinnande vatten hela sitt liv.
Christer Malmberg
Våga värna våra vackra vattendrag
Jag har hela mitt liv bott vid mindre rinnande vattendrag, tidigare Vindån och nu ett biflöde till Emån. Detta har medfört att jag har interesserat mig av djur och vattenmiljön.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.