Insändare: Vågar inte skaffa ny hund

För cirka två år sedan märkte jag på min goldenretrieverflicka att hon inte var kry. Hon var trött och slö. Allt som tidigare tyckt vara kul: promenera i skogen, jaga pinnar, ligga på sängarna och och så vidare, var inte det minsta roligt längre. Vi anlitade veterinärerna på veterinärstationen tre gånger och fick bara höra att det inte var något fel på hunden. Men jag, som tidigare haft två hundar av samma ras - hundar som därtill fick bli fjorton respektive femton år gamla innan dom gick bort av ålderdomsskäl - tyckte mig ha erfarenheten att se att något var radikalt fel.
Tredje gången vi var där fick vi droppar att droppa i ögonen, eftersom ögonhinnorna nästan täckte synfälten. Hon levde tre dygn efter det sista veterinärbesöket. En morgon vid femtiden vaknade vi av att hon for runt på golvet i kramper. Jag ringde till veterinärstationen, men den som hade jour för tillfället kunde inte komma eftersom han var på väg till en sjuk ko någonstans. Eftersom det inte fanns någon annan på veterinärstationen som kunde hjälpa oss och vi inte hade möjlighet att få in hunden i bilen på grund av kramperna av det epileptiska anfallet så dog den ifrån oss, endast sju år gammal.
Nu vet man ju inte hur det hade gått med vår hund även om vi hade fått någon hjälp. Men man kunde ju i vilket fall som helst ha fått vetskapen om att det som kunde göras hade gjorts. Jag som lekman tycker ju att det är hemskt att ingen bland så många underbara veterinärer skulle kunna rycka in vid särskilt svåra fall. Nu gör det, efter två år, fortfarande ont i hjärterötterna och misstanken finns att det här med sällskapsdjur bara är lite extraprassel som är bra att ha i fickorna. Som den djurälskare jag är skulle jag gärna vilja skaffa en ny hund. Den tidigare kan jag ju aldrig få tillbaka. Men vågar jag? Tänk om den nya hunden också blir sjuk och ingen hjälp finns att få!

Inger