Insändare: Värdig handikappomsorg

Jag känner henne sedan minst fyrtiofem år tillbaka och då som en snäll och vänlig människa som inte vill någon illa. Jag vet att jag har många som kan intyga att så är fallet. Hon har tvärtom alltid velat göra väl mot sina medmänniskor.
Nu sitter hon benamputerad och blir anklagad för att vara hotfull när hon bara ber om den hjälp hon har rätt till. Kvinnan mår psykiskt dåligt på grund av att hon blivit illa bemött. Till exempel har det funnits brister i hemtjänsten och det hela började hon hon kom hem från rehabilitering i Nässjö. Då var hon lovad att någon skulle möta upp i hennes hem och hjälpa henne - det kom ingen. Bostaden skulle handikappanpassas - ej åtgärdat. Vidare har hon rekommendationer på så mycket gåträning som möjligt, varje dag, för att det ben hon fortfarande har kvar ska må så bra som möjligt. När man inte får gå och röra sig, som är nyttigt för både kropp och själ, mår man inte bra, varken fysiskt eller psykiskt. Hur kan man skylla allt på den stackars kvinnan, när det finns hemtjänstpersonal som uppför sig väldigt illa, vilket är bevisat? Vad vinner man på att göra så mot henne?
Jag tycker man "strör salt i öppna sår" genom handlingssättet. Är det en värdig svensk äldre- och handikappvård då får man skämmas att vara svensk. Man talar om vikten av att djuren har det bra, men vad är en människa värd? Man är inte hotfull för att man begär den hjälp man har papper på att man är beviljad.
Tänk efter lite om ni kan, kära myndighetspersoner: Sitta försvarslös i en rullstol och vara helt beroende av andra och dessutom mötas av otrevliga kommentarer och påståenden, som till exempel att "Du ska bara vara tacksam för den hjälp du får", underförstått: du får inte önska att man visar lite vänlighet mot dig, för då är du obekväm och krävande, det kan inte vara något att jubla åt.
Ansvarig enhetschef har icke medgett en värdig vård, till exempel att dra in den viktiga gåträningen till att bara få gå promenad på cirka fyra meter och mycket annat.
Angående "hotfullt beteende": utred detta, det är enkelt om vilja finns. Sammanlagt 43 personal har varit hos kvinnan, då är det lämpligt att dessa plus socialchefen tillsammans med vårdtagaren går igenom och förklarar för henne vad hon gjort för fel, vilka som blivit "hotade" och på vilket sätt. Vidare blev hon erbjuden att bara "följa med" till Bobinen och vara där, även hennes sambo var välkommen. Finns det så gott om platser helt plötsligt?
Det var inte länge sen man läste i tidningarna att det var långa köer för att få komma dit. Samtidigt propageras det för att man ska bo kvar hemma så länge som möjligt.
Vidare när man har avbokat besök av kvällspatrullen och dom helt plötsligt står i dörren och är otrevliga, då kan man verkligen undra vem som är hotfull mot vem!
Jag, och många med mig, lider verkligen med denna stackars människa.
Hon gråter och är ledsen för allt hon blivit beskylld för. Att man inte skäms för att behandla någon på detta vis. Det gör mig ont ända in i själen när kvinnan säger till mig: "det enda som kan befria mig från mitt lidande är döden".
Är det så myndigheter som är våra överhuvuden vill ha det? Är det moderna tiders ättestupa?
Om ni som bestämmer har något att tänka med, så lek med tanken "Hur vill jag själv ha det om jag hamnar i samma situation och blir hjälplös?"
Allt är inte bara ord på ett papper.
Det finns en verklighet och en vardag. Inget skadestånd är tillräckligt stort för att täcka detta omänskliga lidande som hon utsätts för.
Summan av alltihop blir: Här sitter en människa som behöver sin dagliga hjälp och inget hellre önskar än att få den, för att känna att hon fortfarande har ett människovärde.
Hon vill ha sin träning och sina rättigheter för att må bra. Borde det inte vara en självklarhet i dagens Sverige, där det propageras för så bra äldre- och handikappvård?

"Johanna i skogen",
Mariannelund