När det gäller skolskjutsarna, eller kanske avsaknad av dem för vissa skolbarn i Kinda kommun, är det inte utan att man undrar; hur har vederbörande politiker t.ex. tänkt sig att barn, visserligen på högstadiet, men ändå barn, från 13 års ålder skall kunna, på egen hand, oavsett årstid, taŽ sig till närmaste busshållplats, om den ligger inom fem kilometer.
Bussen från Horn avgår 7.45 så det gäller att det inte är för mycket snöyra och motvind för att hinna i tid. Går man för tidigt finns det inte ens ett vindskydd att krypa in i och vänta på bussen.
Ja, men invänder många, förr fanns det minsann inga skolskjutsar och barnen fick gå långa vägar. Något som man, i det sammanhanget förmodligen har glömt, är att det var ganska tätt med skolorna på landsbygden och dessutom gick man bara varannan dag och skoldagen började inte förrän klockan nio.
Skulle man, t.ex. av väderlekshinder råka komma två minuter för sent, hade inte bussen gått, man behövde inte återvända hem. Dessutom, har det berättats för mig, fanns det faktiskt träskor och strumpor i skolan, så att barnen inte behövde sitta med våta fötter.
Barn har så bra kläder nu för tiden invänder kanske någon, och visst ska de klara av fem kilometer, även om det inte finns gatlyse och trottoarer och timmerbilar och annan trafik viner omkring dem.
Jag har gjort en liten reflexion. Vem av de som har bestämt att Kinda kommun har en skolvägsgräns av fem kilometer skulle vilja gå eller cykla till sina arbeten under sådana omständigheter. Kanske en dag eller två, men inte i tre år. Dessutom har dessa skolelever läxor att läsa när de kommer hem. Vilka är möjligheterna att klara av dem och få en positiv inställning till skolan?
Vi pratar om att Kinda är, eller skall bli, en framtidskommun och att vi vill att folk ska bosatta sig på landsbygden, men vad gör vi för att det skall vara hållbart för barnfamiljerna att bo här.
Givetvis är föräldrarna så rädda om sina barn att de inte låter dem, vare sig gå eller cykla till busshållplatsen, under rådande omständigheter.
Men vem skall betala transporterna och föräldrarnas bortfall på arbetsplatsen och är det för övrigt möjligt för föräldrarna att gå ifrån sina arbeten för att agera skolbilschaufförer år ut och år in?
Den 23 november 2005 var 903 personer bosatta i Horns församling och 283 i Hycklinge församling, vilket innebär en minskning med 400 personer på cirka 15 år. Vi behöver vara rädda om våra barnfamiljer i hela Kinda, så att vi inte blir en kommun som bara har mycket "folk" på kyrkogården att ta hand om.
Som ett svar på min inledande fråga skall jag citera en händelse från skolvärlden i Horn för cirka 100 år sedan.
Anna Björling i Vimmerby, berättade för mig, när jag gjorde ett besök hos henne 1992,: "min syster Ester, sedermera Rosander, råkade en skoldag, på något sätt, förarga skolläraren och kantorn i Horns folkskola, Oscar Gustafsson. Han gav henne en rejäl utskällning, vilket resulterade att hon fortsättningsvis vägrade att gå till skolan. Vår far, Gottfrid Björling, förstod hennes problem och talade med kyrkoherde Johan Fredrik Edrén som var skolstyrelsens ordförande, och Ester fick löfte om att gå resten av läsåret i Droppetorps skola. Eftersom det ansågs för långt för henne, att själv ta sig till skolan, beviljades hon skolskjuts med häst till och från skolan". Och detta för 100 år sedan!
Var det bättre eller sämre förr?
Gun-Britt Monell,
Horn
Viktigt med barnfamiljer för Kindas framtid
Ja, det är frågor som man faktiskt har anledning att ställa sig ibland då och då i dagens samhälle. Många ställer den frågan till mej, eftersom jag "börjar" att bli gammal och dessutom har ägnat mig att forska om hur det var förr.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.