Istället valde jag att bli grovarbetare till hembyns tysta gillande. Släkten i Finland steg inte till all time high när de fick veta detta.

Några år gick och en arbetsskada medförde studier till socionom. I min sossehemort sågs jag plötsligt som en högfärdig sprätt. I Finland stod socionomer lågt i kurs.

Dessutom var jag sosse vilket blåmoderaterna i Finland rasade över. I deras ögon var jag kommunist. I hemorten var det tvång att vara sosse annars hamnade man i dödsskuggans dal. Men vad är en socialdemokrat?
Kort är det en kämpe mot storkapitalets motto att vinstmaximera till så liten kostnad som möjligt. Därför föddes fackföreningsrörelsen som slogs för rättvisa löner m.m.

Jag har märkt att hemortens och Hultsfreds demografi är skrämmande lika. Du kan göra som massan rösta på rätt parti och nöja dig med det. Eller göra karriär. SSU, utbildningar om SAP, studera på Bommersvik etc. Och det viktigaste ha glöden, röra dig bland folk, vara slängd i käften och högt tala om att Sverige inte får ett solidariskt samhälle med borgarna i kommun-, landstings-, regeringsställning.

Du skulle vara fackligt aktiv, helst metallare för då är du plötsligt upptagen i sossarnas innersta krets. Men sosseakademiker? Det är inte direkt bra att vara det i min norrländska hemby och Hultsfred.

Däremot var det tvärtom i Ystads- och Vimmerby kommun. Så nu sitter jag här i Hultsfred och funderar över hur detta kommer sig. Man kan ju påstå att Ystad och Vimmerby kommuner är mer lyhörda, har högre social kompetens än Hultsfred kommun och min hemort.

Jag tycker att man oavsett som grovis/akademiker/industriarbetare/vårdpersonal ska läsa av grupperingarna, se samband, mönster och därmed garantera en socialdemokrati i tiden.

Bjarne Nilsson