Som prenumerant av Vimmerby Tidning har jag följt debatten om nedläggningen av matsalarna på äldreboendena i Vimmerby kommun. Själv bor jag i Västervik, en kommun som inte heller har någon lysande ekonomi.
Jag har, genom att min mamma bor på särskilt boende, fått erfarenhet av hur det kan vara när det är som bäst. Där hon bor har man sedan fem år tillbaks en restaurang som heter Atriumgården. Den ligger mellan det särskilda boendet och ett trygghetsboende. Dit ner tar man de boende, som kan, för att äta lunch och middag. Där äter personalen tillsammans med dem, matar dem som inte kan äta själva.
Många är dementa men man tas dit ändå. När vi besöker min mor äter vi tillsammans med dem. Det stör inte oss det minsta och ger mycket tillbaks, kanske ett litet leende bara. Detta är värdigt våra äldre. Det finns ytterligare två sådana matställen, Rosavilla och Vapengränd.
Jag föreslår att tidningen kommer till Västervik och gör ett reportage på Atriumgården, en byggnad som är sevärd. Man kan dricka en kopp kaffe och kakor levererade från Guldkringlan. Förutom att man äter där, boende och utomstående har man bland annat studiecirklar. Är man många så ringer man och talar om hur många som kommer och hur många som skall äta. Det går ju att utnyttja på många sätt och väldigt trevligt för de boende att se lite andra människor.
En sak som jag tror Vimmerby kommun har drabbats av och det är det som kallas Mittokrati beskrivet bland annat av Johan Alvefors. Någon annan har kallat det HR-infarkt. Bland vanligt folk kallas det ”Min dräng hade också en dräng”. Det är värt en egen artikel.
Jag och min man besökte Vimmerby nyligen och tittade bland annat på utställningen på Näktergalen.
I någon affär låg uppmaning att skriva på ett upprop mot beslutet att stänga matsalarna. Vi kunde ju inte skriva på eftersom vi inte var kommuninnevånare. Upprördheten i butiken var stor.
Karin Andrae Bittner