I den stora villan i Hult, några mil sydväst om Kisa, leker katterna längs benen och elden i spisen fyller rummen med värme. Trots att det bara är drygt en månad sedan Olivia Andwester och Alfred Fälth gjorde sig hemmastadda i huset möts man av en inbodd känsla, med matchande möbler och inredningsdetaljer. Att de skulle hamna just här, i Tidersrum, var inget de hade planerat, men efter att den lyckliga graviditeten fått en dramatisk vändning behövdes en förändring.

– Vi var väl egentligen ganska inställda på att ta över lantbruket efter mina föräldrar och bo kvar på min föräldragård i Rydsnäs, men när vi förlorade Texas var det något som förändrades. Vi behövde delvis en förändring, något nytt, berättar Alfred och Olivia fortsätter:

– Ja, vår fantastiska lilla son har förändrat våra liv på så många plan och gett oss så himla mycket. Han kommer alltid att finnas med oss och för mig har han blivit en drivkraft för att orka kämpa.

Artikelbild

| I den stora villan i Hult sydväst om Kisa bor Olivia och Alfred sedan lite mer än en månad tillbaka.

Det var i gravidvecka 26 som Olivia började ana oråd. Som utbildad och verksam sjuksköterska la hon märke till att Texas rörde sig väldigt lite och ganska snabbt visade sig att något inte stod rätt till. Läkarkontrollerna blev allt tätare, föräldralyckan förvandlades till oro, och till slut, när det konstaterades att han inte vuxit ordentligt, togs beslutet att han mådde bättre utanför magen. I mitten av maj, närmare bestämt en tisdag, föddes Texas genom akut kejsarsnitt, 1 055 gram tung och 36 centimeter lång.

– Under de första timmarna var han väldigt pigg, alla var jättehoppfulla, men vartefter dagarna gick blev han allt sämre. Den tredje dagen sa läkarna att de skulle vända på Texas, och att det var bra om vi kom, och det var då jag förstod att han nog inte skulle överleva, berättar Olivia.

Den 18 maj orkade inte Texas kämpa längre och det fanns inget mer som läkarna kunde göra. Respiratorn kopplades bort och syretillförseln upphörde, och det var nu som Olivia och Alfred fick hålla i sin son för allra första, men också sista gången.

– Det var den bästa och samtidigt den värsta stunden i mitt liv. Att hålla i sitt barn både för första och sista gången är så surrealistiskt så det finns inte, det är två motpoler som möts på något sätt. Vi fick en väldigt fin stund tillsammans och nu i efterhand kan vi se det ur ett vackert perspektiv. Han kommer alltid att vara vår lilla ängel, berättar Olivia medan Alfred instämmer.

Artikelbild

| "Livet går vidare, så är det bara, och personen som försvunnit vill ju inte att man bara ska sluta leva", säger Alfred Fälth.

Tiden efter det ofattbara blev tuff, framförallt för relationen. Olivia stannade hemma, sjukskriven, och låste in sig för att slippa människomöten. Alfred å sin sida längtade efter att jobba och få styra tankarna på annat. Skillnaderna satte vardagen på prov, men med tiden kom de ur svackorna, möttes och kunde stötta varandra.

– Alla har olika sorgeprocesser och i en parrelation kan det slita väldigt mycket om man inte respekterar varandra. Det fanns stunder då jag tyckte att Olivia bara skulle gå upp ur sängen samtidigt som hon tyckte att jag var oempatisk, men man måste helt enkelt tillåta varandra att vara på olika planeter, säger Alfred.

Artikelbild

| "Kanske kan vår berättelse ge en tröst till andra som drabbats eller kommer att drabbas av samma sak", säger Olivia och Alfred.

Idag, lite mindre än ett år efter mardrömmen, är de båda tillbaka på jobbet och har tagit stora steg i sina sorgeprocesser. Olivia har dessutom skrivit en novell, där hon på ett personligt sätt beskriver upplevelsen att förlora ett barn. Med denna är hon en av vinnarna i Götabibliotekens tävling "Unga Berättare".

– Jag vill uppmärksamma Texas, som kämpade för livet in i det sista, och dela med mig av allt det som han har gett, och fortsätter att ge, till oss. Kanske kan det ge en tröst till andra som drabbats eller kommer att drabbas av samma sak. Trots att något sånt här händer är man fortfarande mamma och pappa, fast på ett annat sätt, berättar Olivia och Alfred avslutar:

Artikelbild

| Bilderna på sonen Texas betyder mycket för föräldrarna Olivia och Alfred.

– Livet går vidare, så är det bara, och personen som försvunnit vill ju inte att man bara ska sluta leva. Att förlora Texas har skapat ärr, jag skulle ljuga om jag sa något annat, men det har också gjort att vi ser livet på ett annat sätt. Vi tar inget för givet längre.