Jag minns det (nästan) som igår. När jag under en rast satt där i soffan i Södra Vi skolas personalrum.
Det var en tryckt stämning i rummet. Minsta ljud kunde rikta misstankarna mot en själv, och då hade förtroendet varit nere på noll, och förmodligen hade år behövts för att bygga upp det igen.
"Jag vill inte vara gnällig. Men nu är det nog tionde gången jag köpt med mig mjölk hit som tar slut utan att det fylls på. Kan vi inte alla bara turas om, så vi slipper det här?", hördes från en kollega vid kylskåpet som jag inte kommer namnge, av förklarliga skäl.
"Herregud, finns det inte viktigare saker att fokusera på än din jäkla mjölk?", minns jag att jag tänkte, men aldrig sa.
Och tur var väl det.
För nu står jag själv här vid ett kylskåp. Förbannad. Sviken. Förrådd.
För tredje veckan i rad verkar min egen inköpta mjölk på något slags övernaturligt sätt lyckats ta sig ur förpackningen, i skydd av mörkret, utan att lämna ett endaste spår efter sig. Jag placerar med darrig hand den tomma förpackningen där papp ska sorteras.
Det mest häpnadsväckande inträffade för två veckor sedan. Då verkade det till och med som att mjölkförpackningen fått ben, med våld lyckats öppna kylskåpsdörren inifrån och sen flytt ut i friheten. Möjligen med sikte på Arla-gården den en gång kom ifrån. Spårlöst försvunnen. Jag kommer aldrig få veta vad som hände.
* * *
Är det Åkerman? Widergren? Kan det vara Bertilsson? Eller är det Allvin? Fast han har ju inte mjölk i kaffet å andra sidan. Nordin? Nordin. Han går oftast runt här, stolt som en tupp med sin kaffe och... Nej, det är ju cappuccino direkt från maskinen. Attans.
Med förstoringsglaset gick jag runt och begrundade diskhon. I jakt på spår, bevis på vem eller vilka det är som trakasserat mig och som fått denna ocharmiga, smått paranoida, sida att växa fram.
Hur hände det här? Jag som skulle bli fotbollsproffs. Statsminister. Ta mig ut i den stora världen och upptäcka alla dess hörn. Istället står jag här. Åldrad (allt är relativt) och skör. Minsta lilla bakslag till så kommer allt falla samman.
Det blir inte heller bättre av att vintern nu kommit. På riktigt.
Jag citerar Ulf Lundell som en gång i tiden i en intervju besvarade frågor om ett av våra tyngsta ämnen – vinterhalvåret i Sverige:
"Det är alltid en fight tycker jag. När det är svart och Konsums gröna skylt lyser i mörkret. Fy fan. Det är inte kul alltså. Det är det inte."
* * *
Hursomhelst kunde jag inte låta detta passera obemärkt förbi.
Dagen efter den tragiska händelsen var fikarummet mitt slagfält. En chans för mig att skipa rättvisa, för alla oss världen runt med medtagna mjölkförpackningar. Som inte får ett tack. Som inte får en endaste uppskattande blick för att vi med eget intjänat kapital köper ett extra paket av det vita guldet under veckans storhandling, och sen tar med till jobbet. För (tydligen) alla att avnjuta.
"Det är märkligt det där... Antingen har min mjölkkonsumtion slagit i taket, eller så har mjölkpaketet lyckats växa fram ett par ben och promenerat ut ur kylskåpet", sa jag samtidigt som en handfull kollegor inne i rummet tittade analyserande på mig.
"Herregud, finns det inte viktigare saker att fokusera på än din jäkla mjölk?", såg jag att de tänkte, men aldrig sa.
Ungefär sex år har gått sen jag satt i soffan i personalrummet på Södra Vi skola. Det går som en rysning genom kroppen när jag inser det.
Jag har blivit den person jag en gång föraktade mest. Frågan är om det går att hämta sig från den insikten.