Ni kanske tror att jag hittar på en massa saker för att ha nåt att skriva krönikor om. Nej, i mitt och Gubbens fall räcker det så bra med att paketera verkliga episoder ur livet.
Det är väldigt skönt att torgföra sina misslyckanden. Rena egenterapin faktiskt. När jag väl bestämt mig för att skratta åt ett tillkortakommande och göra ett litet paket (en krönika) av det så blir jag kvitt svårmodet och kan lämna händelsen där hän. Jag är ju ändå för lat för att älta.
Det är alltså inte jag som underhåller er, det är NI SOM TERAPEUTAR MIG!
Dag tre i Las Palmas hyrde vi tillsammans med vårt sällskap en bil. Vi skulle till grottorna där de första kanarierna bosatte sig, på södra delen av ön, och där människor fortfarande bor i grottor.
Bilen levererades till hotellets parkering, glada i hågen packade vi in oss och gav oss iväg. Vi kom ungefär sju meter. Ja, vi lyckades faktiskt inte ens helt lämna parkeringen innan utflykten fick ett abrupt slut.
Någon meter ut från parkeringen smällde det. Snett bakifrån, bakom en hög mur, kom en buss i 70 kilometer (påstod Gubben, men riktigt så fort var det nog inte), vi kolliderade med vår högerfront i höjd med bussens vänstra framhjul, rispade upp hela bussens långsida, fick den egna fronten kvaddad och såg bildelar fara genom luften.
Jag satt i baksätet och var tyst som en mus. Sa absolut ingenting. Andades knappt. I min skalle upprepade jag Gubbens mantra när det händer jobbiga saker: "Ingen har dött och ingen har cancer. Ingen har dött och ingen har cancer."
Hotellpersonal kom ut med vattenflaskor till oss, mot "chocken". Busschauffören dokumenterade skadorna med mobil. Folk stannade och glodde och jag fick lust att skrika "stäng åtminstone era munnar, hyenor!"
Till Gubbens försvar måste jag säga att en mer skymd utfart får man leta efter. Man hade behövt vrida skallen 155 grader för att upptäcka bussen.
Hemresedag. Allt nedpackat och Gubben kontrollvägde våra väskor med den digitala bagagevågen. Han började med min. Den som vägde 13,2 kilo när vi for hemifrån och max fick väga 15 kilo.
"Men herregud, vad har du gjort?!" gastade han.
"Vadå gjort?" undrade jag.
"Handlat. Du har ju shoppat massor. Det här går inte fattar du väl. Din väska väger drygt 29 kilo. 15 kilos övervikt. Vad har du köpt egentligen?"
"En fickspegel."
Snart skingrades dimmorna. Det är skillnad på lort och pannkaka. Och det är definitivt skillnad på kilo och pound . . .