• Brunnslock. När jag växte upp var det otänkbart att sätta foten på en A-brunn. Det betydde evig olycka eller åtminstone att killen man var kär i garanterat skulle säga nej om man frågade chans.

K-brunnar däremot betydde kärlek och det var helt okej att ta en omväg mellan skolan och hemmet om det innebar fler K-brunnar. Om man hade råkat kliva på en olycksalig A-brunn gick det att kompensera genom att beträda tre K-brunnar.

Nu, 50 år senare, undviker jag fortfarande att gå på en A-brunn. Om jag ändå tvingats göra det ser jag till att gå på åtminstone en K-brunn innan dagen är över.

• Minneslek. När jag var liten skrev och lämnade jag lappar till mig själv på platser som jag visste att jag skulle återkomma till. Som i det lilla trätrollets ryggsäck hemma hos mormor och morfar.

Det kunde stå: "Hej Carina! Jag är lite ledsen över att åka härifrån, men samtidigt glad över att jag var så modig och ryckte tagel från en av hästarnas svansar som jag kan göra en rosett av och sätta ovanför min säng. Hej då!"

Breven till mig själv har jag slutat med, men jag har kvar den barnsliga lusten att återkalla känslor. När jag åker från vår sommarstuga lämnar jag olika tecken till mig själv. Foppatofflorna ställs på ett speciellt (konstigt) vis, nattlinnet viks fint (=jag mår prima) eller slängs i en irriterad hög (=någonting skaver), ett särskilt tidningsuppslag läggs på köksbordet.

Meningen är att jag, när jag återvänder flera månader senare, ska påminnas om hur jag kände mig när jag lämnade stugan. Det går sådär. Ofta glömmer jag att notera hur grejerna är placerade eller förstår inte vad det var jag ville säga mig själv. Det hindrar mig inte från att närmast tvångsmässigt upprepa proceduren.

• Postångest. När jag var ung skrev jag och mina bästa vänner, bosatta i andra städer och länder, långa brev till varandra. A4 efter A4 på en handjagare, alltså en icke elektrisk skrivmaskin. De tog ofta över en timme att skriva, så långa och detaljrika var de.

Att få ett sådant brev var fest. Den andra posten, oftast fönsterkuvert, kallade jag för vuxenpost. Till kompisarna kunde jag säga: "Trist vecka, fick bara vuxenpost". 

Idag är jag 60 år, får aldrig brev av den typen, men kallar fortfarande fönsterkuverten för vuxenpost. Oftast öppnar jag dem inte förrän Gubben säger åt mig att göra det.

Vuxen? Njae, så där.

Ps. Vill du delge dina barnsligheter, under eget namn eller en signatur? Mejla mig!