Barnbarn är underbara, i lagom portioner.
Å ena sidan:
"Barnbarn är livets efterrätt".
"Barnbarn berikar livet".
"Barnbarn håller dig ung".
Å andra sidan:
"Vi blir sjuka varje gång vi träffar dem, av all skit de släpar hem från förskolan".
"Våra barn förväntar sig ideligen att vi med kort varsel ska ta hand om deras ungar".
"De kan ringa när som helst på dygnet, som om vi drev ett jourhem".
Jag tänker att det är lugnast att skriva den här krönikan innan jag blir mormor och farmor.
Nu hinner jag mota Olle i grind och förklara mig lite.
Det vore ju trist att framöver få stämpeln Mormor-Maran och Farmor-Fasan av mina egna glin.
Det är ändå intressant vilka diametralt olika reaktioner man i min ålder får höra från jämnåriga 60-plussare när jag berättar att jag i år ska bli både mormor och farmor.
Allt ifrån "åh, så underbart, Carina!" till "då var friheten redan slut alltså!"
Å ena sidan:
Jag har jobbat heltid i 45 år och längtar efter pensionärsliv, ligga i sängen så länge jag vill på morgnarna och för första gången kunna göra vad som faller mig in.
Göra saker jag avstått eller skjutit på för att barnen under många år behövt mig mer.
Å andra sidan:
Det ska bli fantastiskt att få följa en liten människa på den staplande färd som kallas livet, hitta på äventyr, läsa, sjunga, skämma bort . . . vara en viktig person för. Tro inget annat!
Jag ser fram emot att vara en del av två små människors liv.
Det är stor skillnad på att få barnbarn om man är 50 eller 70.
Hur ofta orkar man? Och hur högt upp i ålder?
En 50-åring jobbar lika mycket som sina barn och är precis lika trött, om inte tröttare, när arbetsveckan är slut.
En 70-åring som gått i pension har mer tid, men saknar kanske orken.
Vad kan mina barn begära? Vad kan jag å min sida ställa för krav?
Människor i min ålder har berättat att de ljuger för sina barn och säger att de ska vara bortresta för att slippa ta hand om barnbarnen när de inte vill eller orkar.
Eller att de känner sig som obetalda dagmammor som de egna barnen idkar känslomässig utpressning på.
Men som också vägrar skämmas för att de efter ett långt yrkesliv, varav många år med egna barn, nu har råd och tid att resa och göra saker som tidigare varit omöjligt.
Är barnbarn livets efterrätt?
Barnbarn må vara livets efterrätt, men av för mycket sött blir man jolmig i munnen. Och varför omgärda en liten människas liv med undanflykter, dåliga samveten och fejk?
Jag föreslår samma överenskommelse som min egen mamma föreslog när ni, mina älskade ungar, var små:
Lova att fråga mig om barnvakteri när ni vill, så lovar jag att vara ärlig och säga nej om jag är upptagen, trött . . .
. . . eller inte vill.