Att bli med SUV

När familjens trotjänare plötsligt efter sju år behöver intensivvård på verkstaden flera gånger i rad, med dryga räkningar som följd, väcks tanken att det kanske börjar bli dags att skiljas från Passatkombin. För en svensk som jobbar utomlands är bilvalet självklart: "kombi is king". Men det är en sanning som inte gäller på andra sidan Atlanten.

Foto:

Krönika2014-09-27 04:05
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.


Volkswagen Passat säljs inte som herrgårdsvagn i USA och faktum är att praktiska kombimodeller är lika ute som nylonskjortor. Volvohandlaren har inga begagnade V70 och några nya importeras inte då efterfrågan är noll. Bilförsäljaren pekar på en svensk flagga och försöker istället övertyga mig att jag som svensk ska köra en Volvo-suv. Tydligen har han helt missat att det svenskaste av alla varumärken numera byggs med kapital från Kina.

För mig är stadsjeepar både höga, klumpiga och opraktiska. Redan namnet SUV - Sport Utility Vehicle - antyder att de inte hör hemma i tät trafik och trånga parkeringsgarage, utan snarare i skogen. Men det förefaller helt kört att hitta en smart familjekombi med turbofyra på tvåliters cylindervolym eller mindre. På det här området är jänkarna hopplöst efterblivna och fortfarande är törstiga vinkelsexor på 3,5 liter förstahandsvalet. För mig återstår det alltså att sluta tänka som en förnuftig svensk och anpassa mig till värderingarna i den nya världen.

Nu ska det handlas bil på amerikanskt vis och på nätet kan jag konstatera att min budget bör räcka till en begagnad suv typ Audi Q7, BMW X5 eller VW Touareg. En bil med tre år på nacken har oftast tappat hälften av sitt nybilsvärde och är ett bra köp. Men utbudet av europeiska prestige-suvar i USA är minimalt och de begagnade som finns har antingen rullat över 20 000 mil eller är uppsnyggade exemplar från översvämningen i New Jersey.

Jeephandlaren erbjuder mig en treårig Grand Cherokee i HEMI-utförande med 5,7 liters V8 på jättemånga hästar. Visst är det lockande, men det sunda förnuftet i form av hustrun får mig på bättre tankar. Vi riktar blicken mot soluppgångens land, eller kanske snarare Kanada eftersom det är där många japanska suvar för USA-marknaden skruvas ihop.

En fyraårig Lexus RX 450h faller inom den ekonomiska ramen. "Modellen är tuff för att vara en stadsjeep" kommenterar sonen medan hustrun tilltalas av det "miljöriktiga i att köra en hybrid". Accelerationen med eldrift är helt klart imponerande och vi blir förtjusta i tystnaden i den välisolerade kupén. Men när vi får reda på att alla garantier upphört och batteribytet går loss på vad en ny småbil kostar så ger vi upp alla tankar på att köra miljösmart.

Men hos en handlare längre ner på gatan står en vit Lexus RX 350 med 6 000 mil på mätaren. V6:an under huven döljs av jättestora plastlock och det enda man kan ana är oljestickan. Grabben som var mer tilltalad av Jeepen med HEMI-åttan försöker hitta alla tänkbara fel på bensinsexan, men lyckas inte. Då delar han ut ett slag riktigt lågt under bältet. "Du har ju alltid sagt att vitt är något man grundar bilar med innan man lackerar dem i någon färg".

Han har rätt - för mig är vita bilar sådana som smitit från bandet före slutlacken. Hur gick det då? Jo, med bibehållen stolthet kunde jag köpa den vita stadsjeepen. Den har nämligen pärlemorchips i klarlacken som blänker i olika nyanser och det gör färgen mindre tråkig. Första stoppet blir vid macken som jag kommer att behöva besöka ofta framöver. Men det kan jag svälja när bensinen kostar fem kronor litern!

Läs mer om