Det finns frågor som är helt i paritet med existentiella spörsmål som "Finns Gud?", "Vad gör jag här på jorden?" och "Vad är alltings mening?"

Jag har brottats med en sådan fråga i flera år och nu har jag funnit svaret. Halleluja!

Men först. Jag tycker att det råder en förfärlig orättvisa i hur mäns respektive kvinnors åldrande omnämns. När gubbar passerat 50 beskrivs de som härligt väderbitna, med en fryntlig rondör, fulla av pondus, härdade, garvade och fullständigt vibrerande av de grå tinningarnas charm. 

Bah!

Kvinnors åldrande beskrivs inte i samma värdiga termer. När hörde man någon med respekt utbrista:

"Se så vackert hennes gäddhäng böljar när hon river en morot!"

"Så mjukt och stilfullt hennes byst har landat och liksom kommit till ro."

"Denna ljuva spindelväv som ramar in munnen. Som skiraste spets!"

"Åh, det vita håret står som en sky omkring henne, ja som en gloria av moln." 

"Jag älskar bara Britt-Marie ännu mer sedan hon fick hår på tårna."

Nä, sånt hör man inte dagligdags.

Frågan jag funnit svaret på är "När ska jag egentligen sluta färga håret?" Svaret är NU. I takt med fler rynkor är det något som skär sig i mitt nylle. När jag färgat håret känner jag mig fin i två veckor, sedan ser jag skabbig ut i fyra veckor innan det är dags för nästa färgning.

Min frissa har varit motsträvig och försiktigt sagt att "alla får tyvärr inte så där fint silvergrått hår som de som i ungdomen var mörkhåriga". Ni vet som en grävling ungefär, svart med vackra silverstråk.

Nä, det fattar jag ju att en klassisk råtta, eller okej cendréfärgad, som jag inte kan få. Det lutar mer åt skabbräv. Lite rödlätt här, lite askgrått där och lite halmgult här.

Men nu är kära frissan verbalt nedbrottad och konverteringen mot grått, vitt eller vad det nu blir är påbörjad. För att det inte ska bli en skarp kant mellan det färgade och utväxten ska vi köra med lite slingor, utjämningsinpackningar och gud vet allt.

Varför? Jo, för att i november fyller jag 60 år. Det känns värdigt att stå för min ålder.

Men också för att jag efter covid tappade 75 procent av mitt hår. Nu är jag så hjärtinnerligt glad över att det växt ut och som tack ska det få ha den färg det behagar.

Jag får återkomma i ämnet och rapportera om vilken "50 shades of grey" som blev min. 

Jag har svårt att tro att jag kommer att identifiera mig som en grå panter. Det lutar mer åt gråsäl.

Men det är helt okej det också.