Grundtanken med "Tänk till när ni döper era ungar" förra veckan var att det blir väldigt jobbigt att ha ett förnamn som ingen begriper hur man stavar till. (Namnger är korrekt ordval, döper var ett slarvfel).
I takt med att varje nyfödd betraktas som helt unik och Guds gåva till mänskligheten har uppfinningsrikedomen kring förnamn slagit alla rekord.
Att tvingas bokstavera sitt namn livet igenom är ansträngande. Och irriterande. Fråga bara lille Hwile om 40 år. Eller lilla Eltzie.
Namnfrågan är mer komplex än så.
Helst ska det vara gångbart även i andra länder. Dit hör inte det fornnordiska Odd (udda, konstig på engelska). Men heller inte Pippa (kopulera på svenska).
Helst ska det heller inte rimma på något man inte vill bli kallad av illvilliga klasskamrater under hela uppväxten.
Jimmy Uller, musiker och entertainer, minns:
"Jag hann knappt börja skolan innan några klasspolare började rimma på mitt namn. Jimmy Uller ligger huller om buller och bare knuller. När jag kom hem till mamma och berättar det sa hon bara: lägg inte energi på dessa repliker. Klockrent av morsan. Det upphörde rätt snabbt. Men då började de kalla mig Kalles Kaviar. Jag liknade tydligen killen på tuben."
Nåväl, fiskromsgrabben är ju åtminstone gullig.
En annan läsare ådrar sig en namnhistoria från arbetslivet:
"Jag arbetade på ett danskt företag några år och vi fick en ny chef från Danmark. Han flyttade till Sverige med sin fru, men redan efter två år flyttade de tillbaka över sundet och han fick börja pendla. Frun trivdes inte i Sverige, kanske på grund av sitt, i Danmark inte ett helt ovanliga, förnamn. När man hälsar eller presenteras för någon ny person i Sverige så säger man ju oftast förnamnet."
Men HUR man säger sitt namn kan i vissa fall vara ödesdigert.
"Om du håller tillbaka lite med förnamnet, då låter det som en fråga. Låter du mer bestämd låter det som en befallning. Vad kan man förvänta sig för svar: Här? Nu? Har inte riktigt tid nu! Vad hette frun i förnamn: Jo, Pippa."
Ja, det stämmer ju. Säger man det namnet försiktigt blir det som en fråga – och bestämt som en befallning. Oklart vilket som är värst.
Och, till lille Hwile och lilla Eltzie:
Håll ut! Ni kommer visserligen att tvingas bokstavera era namn – och se dem felstavade – under hela uppväxten, men när ni fyller 18 år kan ni själva, enligt namnlagen, lägga till och även ta bort förnamn. Blanketter (även digitala) finns på skatteverket.se