Dags att sluta klaga på november

Månaden november förtjänar ett bättre rykte. Den är skön, vilsam och icke förpliktigande. Ja, den snällaste av alla månader.

Krönika 20 november 2019 20:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag kan inte låta bli att fascineras över denna mellanmånad utan väder. Det är inte varmt, inte kallt, inte snöigt och inte regnigt heller. Mer som en kall bastu med så hög luftfuktighet att vi alla surnar och luktar lite illa. Som tvätt som fått torka för långsamt.

Det är en kall och klibbig gröt. Eller filt. En fuktigt hästfilt av ylle som från himlavalvet sakta sänkt sig över oss och till slut är så tung att den vilar mot våra ögonbryn.

"Åh, så härligt att tända ljus och krypa upp i soffan med en bok och en kopp the!" gastar optimisterna.

Men de allra flesta har utsett november till sin skräpmånad och projicerar allt elände hit.

Därför är det ingen hejd på tipsen över hur vi ska bli pigga och glada och låtsas som om november inte existerar. 

Jag tror på det motsatta jag, ett ge sig hän åt vemodet.

 

Vi som föddes precis i mitten av denna månad har fått en egen sång, "15 november". Den är skriven av Owe Junsjö och Bo Dahlman och framfördes av Monica Törnells sensuella och hesa röst i början av 1970-talet. 

Den dryper av vemod och fukt: ”bara dimma så långt han såg”. En man tar en dyster promenad, återvänder hem, öppnar fönstret... ”

"Dimmorna de tynger och regnet blir till slask

och hans avsked blev till höstens sista dikt

Det var den 15 november och den dagen hände ingenting av vikt"

Varenda födelsedag tänker jag på den där sista raden i refrängen, "Det var den 15 november och den dagen hände ingenting av vikt."

Den gör mig full i skratt, samtidigt som balladen är oändligt vacker. Vemodig och vacker.

 

November förtjänar upprättelse och det kräver lite aktiv handling. Man måste ta sig an månaden och inte bara sitta inne och vägra vara i den.

Jag ska göra som jag brukar. Ge mig ut och gå i havregrynsgröten, känna fukten mot ansiktet. Låta tungsinnet rulla in, ge mig hän åt vemodet och vila i melankolin.

Och fundera över hur många nyanser av grått det egentligen finns.

 

November är vilsam. Så icke förpliktigande. Så lågmäld och ödmjuk och inte alls pockande som december med allt sitt bestyr, maj då bäckar och småfåglar överröstar varandra, juli med grillos som Lützendimma över hela landet, augusti då alla måste äta kräftor eller oktober som ska glänsa med sin överdådiga färgprakt.

November försöker inte förföra. Inte villa bort oss.

I november måste man ingenting alls.

November – månaden som bara försynt är. Jag tycker om dig.

Ämnen du kan följa