Världen ömsom brinner, ömsom rinner över.
Krig rasar i Europa.
15 procent av Sveriges hushåll lever i "relativ fattigdom", enligt SCB.
240 000 personer lever under hedersförtryck.
Media rapporterar om stort och smått. Så ska det vara. Det som är en ickefråga för mig har sprängkraft för andra.
I veckan gjorde Ekot ett inslag som fick toppa morgonnyheter med frågan: Vilka statsråd i regeringen kallar sig feminist?
Bakgrunden, gissar jag, är att sittande regering inte kallar sig för feministisk, som den förra.
Enligt Ekots enkät till Ulf Kristersson och hans 23 statsråd är det 13 (inklusive statsministern) som svarar ett tydligt ja på frågan "kallar du dig feminist?"
7 säger nej, men poängterar att jämställdhet är en central fråga för dem.
Resten går enligt radioinslaget "inte enkelt att placera in", som landsbygdsminister Peter Kullgren, KD, som dock säger att "om definitionen är jämställdhet och lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter för båda könen så har jag inget emot att kallas feminist."
Jag kallar mig inte feminist, trots att mamma gick i bräschen för 60-talets stora kvinnokamp.
För mig skavde det när feminismen kapade hela jämställdhetsbegreppet.
Varför?
Det hörs på ordet!
"Feminism är en samling rörelser och ideologier vars målsättning är att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män och där feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter", skriver Wikipedia.
Där tappades helt enkelt ett köns rättigheter och möjligheter bort – männens.
Om definitionen av jämställdhet är lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter för båda könen finns det många områden där män och pojkar är förfördelade.
Pojkar klarar inte dagens skola lika bra som flickor, vilket gör dem underrepresenterade på många högskoleutbildningar.
De drogar ihjäl sig, skadas och dör på jobbet, lever som hemlösa, skjuter varandra och tar livet av sig i väldigt mycket högre utsträckning än flickor och kvinnor.
De drar ofta nitlotten i vårdnadstvister.
Varför problematiseras så sällan kring det? För att de får skylla sig själva?
Men så skulle vi väl inte resonera om det var flickor och kvinnor det handlade om?
Som att unga kvinnor får skylla sig själva för att de mår psykiskt dåligt.
Vi borde kunna hålla två spår i huvudet samtidigt.
Jag tror att det är extremt få svenska, upplysta människor som är emot jämställdhet, oavsett om man kallar sig feminist, eller inte.
Så varför fokusera på etiketterande?