Jag längtar ofta tillbaka till godnattsagorna när barnen var små. Det var högtidsstunder när vi klev in i sagornas värld.

Vi människor är så fascinerade av berättelser att vi sällan reflekterar över det. Kollegan som berättar en dråplig historia. Tv-serierna som underhåller, filmerna som berör. Boken som är så bra så att vi måste berätta om den. Reklammakarna har sedan länge förstått berättelsens kraft och det går inte att köpa en syltburk utan att få en historia om familjen som tillagat innehållet i tre generationer med samma kärlek varje dag.

Politiken bärs också av berättelser. För hundra år sedan berättade arbetarrörelsen om ett framtida Sverige där människor skulle få bättre arbetsförhållanden, modernare bostäder och social trygghet. Det var en ljus framtidsvision som omsattes i praktik och formade det samhälle vi har i dag.

Under de senaste decennierna har svensk politik varit ekonomifixerad och doftlös. I det tomrummet har en ny berättelse svept in. Det är en mörk saga som innehåller alla de komponenter som så lätt trollbinder oss: Det lyckliga landet som invaderas av främmande, parasiterande människor. En svekfull överhet (politiker, journalister, feminister och forskare) som ljuger och döljer sanningen om landets förfall. 

Här finns ont och gott. ”Eliten” står mot ”folket” som fråntagits sin unika identitet och där män inte längre får vara män. I berättelsens dramatiska upptrappning genomskådar ”vanligt folk” alla lögner om mångkultur och klimatförändringar. De reser sig i vrede, stoppar invandringen och – sedan? Den högernationalistiska berättelsens svaga punkt är avsaknaden av en tydlig framtidsvision.

En majoritet av svenskarna avskyr den här berättelsen. Den ställer människor mot människor, trasar sönder tilliten och är skrämmande i sin hatiska retorik. Men att bemöta den med fakta, historielektioner och tal om demokratins värde har inte varit framgångsrikt. I valet mellan fakta och en känsloladdad berättelse väljer människor ofta det senare.  

Den högernationalistiska bilden av Sverige kan bara utmanas av andra berättelser. Vi behöver nya, starka politiska visioner. De kan innehålla följande ingredienser: Tilltro till vetenskap. Respekt för demokratiska värden. Solidaritet, tillit till varandra och en stark tro på att vi kan skapa en framtid där våra barn får det bättre än vi, inte sämre.