Jag jobbade som hemsamarit under tonåren. Det gjorde många av oss, efter en heldagsintroduktion. Nej, vi hade inte "rätt" utbildning, men kanske är det bättre med lite outbildad personal än ingen personal alls.

Bättre med en outbildads armar som tar emot när man faller – än inga armar alls.

Gyllene undantag finns säkert, men det tycks råda en systemkollaps inom sjukvården i allmänhet och inom äldreomsorgen i synnerhet. Fortfarande står de som vårdar gamla lägst i hierarkin.

Eldsjälarna är på väg ut och ingen återväxt finns.

Måste det vara så förbaskat svårt?

Bättre lön. Rimliga scheman. Språkkrav. Ökad mängd personal. 

Ta in pensionärer. Det finns massor av pigga sådana numera, med rika erfarenheter av omhändertagande av olika slag.

Ta in studenter. Många kan jobba oregelbundna tider och många kommer från länder där omhändertagande ingått som en självklarhet under uppväxten. 

En bra chef märker på tre minuter om det finns folkvett, det engagemang och den empati som krävs. 

Det behövs inte en högskoleutbildning för att torka rumpor, trösta, hålla handen och ta emot när någon faller.

Men det behövs rimliga arbetsvillkor!

Jag drömmer om de ålderdomshem och serviceboenden som fanns när jag växte upp. Farmor och farfar bodde på ett. 

En tvåa med eget kök. Och larmknappar. Om de inte orkade laga mat tog de hissen till serviceboendets restaurang. Om de inte orkade städa fanns hjälp att köpa. I samma byggnad huserade ett dagis, så det var fart och fläkt.

Farmor var med i en bridgegrupp, farfar i en spelmansgrupp. Det fanns fik. Aktiviteter. Underhållning ibland. Umgänge. Skratt.

Först den allra sista tiden behövde de bo på långvården, som det hette då.

Nu anses det mest "värdigt" att bo kvar i sitt hem tills man lämnar in. Ja, är man någorlunda klar i knoppen finns ju inte så mycket annat att välja på. På äldreboendena är nästan alla dementa numera. Och inte så många har råd med de lyxseniorboenden som finns.

Jag vill bo med Gubben i vårt hus så länge det går. Men blir jag ensam och orörlig vill jag fasen inte sitta och uggla på vischan.

Då vill jag ha människor omkring mig. Att prata och umgås med. Inte bara hemtjänstpersonal som byts ut hela tiden och ständigt är stressade. Jag vill ha människor som ser om det händer mig något. Som följer upp. Som bryr sig.

Det låter inte som en omåttlig önskelista, men känns allt mer som en utopi. 

Hur tänker du kring det här? Mejla gärna.

Nytt poddavsnitt

I podden på fredag: Pinsamma storstadsjournalister, kaskadspyor och en dotter som kallar mig "jävla kärring!" Googla poddens namn så ser du var den finns. Gratis såklart.