Brevet från Kerstin Kvint, som var Astrid Lindgrens vän och sekreterare i 50 år.
Jag tror det var september. Jag och kollega Carina Wising stod utanför dörren märkt "A.Lindgren" på Dalagatan 46. Laddade till tänderna med frågor. Astrid Lindgren hade, via sin sekreterare Kerstin Kvint, tackat ja till en 90-årsintervju. Trots att hon i princip dragit ner rullgardinen för journalister och inte längre orkade "engagera sig lika lidelsefullt i alla propåer och vädjanden som dagligen strömmade in och därför bestämt sig för att det enbart skulle ges ett mycket begränsat antal intervjuer."
Hennes tyska förlag hade bönat sig till intervjuer i tre stora tidningar. I Sverige blev det ännu färre. Skälet till att hon tackat ja till oss – en kortare intervju på 45 minuter skulle gå bra – var att hon hyste "speciella känslor för Vimmerby Tidning". Brevet hänger fortfarande på väggen på mitt rum på redaktionen och ibland sneglar jag på det och undrar lite vad som döljer sig mer bakom den formuleringen.
Nu fanns tid till något djupare än de korta, snabba intervjuerna. Något mer än pratminus i farten vid prisutdelningar eller inför en ny Bullerbyfilm eller en kommentar om rivningshotat kulturhus i Vimmerby. Kanske kunde det bli en artikel som stack ut från det redan tusen gånger sagda.
Astrid Lindgren, Dalagatan 46.
Den som någon gång ringt på den där dörren för en exklusiv intervju vet nog hur det gick. En vänlig Astrid Lindgren lät oss tro att intervjuandet gick som en dans, men det var hon som höll i taktpinnen.
Vi fick en fin eftermiddag i Astrids soffa, med en öppen, jordnära, slagfärdig och rolig världsberömd författare med Pippistark integritet. Det var uppsluppet, lättsamt och jag tror att det var när vi stämde in i hennes sång "O, hur saligt att få vandra..." som jag förstod att några banbrytande nyheter om den välintervjuade författaren skulle det knappast bli. De 45 minuterna blev timmar – så många att det var vi som körde ut oss själva.
En ögonblicksbild på Astrid Lindgren från hösten 1997, när Vimmerby Tidning blev ett undantag och fick en intervju med Astrid Lindgren, som i princip dragit ner rullgardiner för journalister.
Carina Wisings bilder blev bra. Särskilt den där Astrid vilar huvudet i händerna och vilar blicken i fjärran. Den 29 januari 2002 knuffade den bort annonserna på vår förstasida tillsammans med orden "Tack Astrid – 14 november 1907-28 januari 2002".
När vi gick satt hon vid fönstret och sa "hälsa till Vimmerby" och med tiden har jag kanske förstått att själva lyskraften låg i att hon sa ja. Att det är något alldeles extra att jobba på en tidning för vilken vår mest älskade författare hyste "speciella känslor". Hade jag kommit på en ännu inte ställd fråga hade nog svaret blivit ett "ha ha!" i alla fall.
En uppsluppen Astrid Lindgren hemma på Dalagatan 46. Hon kunde konsten att låta sig intervjuas utan att släppa på integriteten.
