Hur många det blivit under de 35 år jag arbetat här vet jag inte riktigt, men jag skrev min första krönika 1998 och sedan dess har det blivit i princip en i veckan. I 25 år.

Det är ju inte riktigt klokt. Hur har ni stått ut?

En kollega kallade mig en gång för privatlivsmannekäng. Ja, det ligger väl nåt i det, men jag har nog varit mer personlig än riktigt privat.

Med risk för att uppfattas som om jag drabbats av svårartad hybris – och låta som en mottagare av Oscarsstatyetten – vill jag ändå utdela en massa tack:

• Tack för att ni stått ut med att fungera som min terapeut. När jag läser in gamla krönikor är det uppenbart att jag använt er för att bearbeta jobbiga grejer som hänt mig i livet. Kanske inte i realtid, men en tid efteråt.

• Tack för att ni hjälpt mig komma ihåg vad jag varit med om. Jag har alltid haft väldigt dåligt minne och sämre lär det bli i takt med åldern. Krönikorna hjälper mig att återuppväcka saker jag glömt. Bra minnesträning här på döhalvan.

• Tack för att ni varit två "läger", två helt olika typer av läsargrupper. Om jag skrivit om hemmalivet mer än två veckor på raken har jag fått irriterade mejl med det här innehållet: "Lyft blicken och försök se lite vidare för en gångs skull!"

Om jag spanat kring tecken i tiden och tyckt till om något pågående mer än två veckor på raken har jag fått såna här mejl: "Vi skiter väl i samtidsanalyser! Hur mår Gubben och hönsen?"

Nu i backspegeln har det varit ett vinnande koncept. Oavsett läger har ni blivit nöjda, åtminstone då och då.

• Tack till er som kommit med konstruktiv kritik eller skällt på mig. Det har vässat mina argument.

• Tack för tips om ämnen att ta upp och tack till er som delat med er av personliga upplevelser kring ett specifikt ämne.

• Tack "Helggubben", min distansrelation under åtta år, och "Gubben", min kära man och eviga bollplank sedan 12 år. Ingen av er har velat läsa vad jag skrivit om er i förväg. Ni har litat på mig. Framför allt har ni utan ängslighet bjudit på er själva. Men så besitter ni ju både stor humor och självdistans.

• Tack mina älskade arma ungar, som fått utstå både det ena och det andra, dock med några års eftersläpning sedan olika tokigheter utspelat sig. Vill det sig illa ger ni i framtiden ut en bok med titeln "Vår mamma sålde ut oss" där ni gör upp med er uppväxt (det är ju så populärt nu för tiden). Men vänta tills jag är död, snälla ni.

• Tack mamma. Du varma, smarta, tokiga, roliga kvinna som inspirerat mig livet igenom.

• Tack till de två chefer som såg till att jag, trots motstånd från visst håll, fick göra bilagor om ämnen som ligger mig varmt om hjärtat: 

"Fars dag – men inte för alla". Vanliga, hyggliga farsor som inte får träffa sina barn av den enda anledningen att barnens mammor inte vill det. Bilagan publicerades på fars dag 2009, lades ut på nätet som pdf och genererade mejl från drabbade pappor (och deras föräldrar som ju förlorat sina barnbarn) i många, många år. När jag fick veta att hela bilagan översatts av en papparättsförening i Kanada var jag stolt som en tupp.

Ämnet var oskrivet då och är det, tyvärr, i mångt och mycket även idag.

"Myten om män". Debatten om jämställdhet har en slagsida eftersom vi sällan problematiserar kring att det inom vissa områden är pojkarna och männen som är de mest utsatta och missgynnade. Bilden av kvinnor som oskyldiga offer och män som hemska förövare bleknar för långsamt och arvsynden är ett elände. 

• Men framför allt: Ett stort, hjärtinnerligt tack till er läsare för alla glada, peppande hejarop under de här 25 krönikeåren. 

Utan dem hade jag aldrig fortsatt! I många år skrev jag ut era mejl på papper och satte in dem i "Gladpärmar" tills jag insåg att det inte var så klimatsmart. 

Jag har läst dem när jag varit dyster, saknat krönikeidéer eller tvivlat på mig själv. Med en del av er har jag haft långa mejlväxlingar och vi har blivit fina vänner, trots att vi aldrig setts i verkliga livet.

Fasen vet hur jag ska klara mig utan er.

Och har du inte fått nog av mina klavertramp och förnumstigheter – och likt mig har dåligt minne – så har jag läst in över 550 krönikor i podden "Glennings gliringar". Den är gratis och finns överallt, bara att googla.

Sedan november 2022 släpps ett nytt avsnitt i veckan (med fem krönikor i varje) och de inlästa avsnitten räcker för hela 2024. Så att jag kan sväva över er likt en osalig ande, även efter min "hädanfärd" från tangentbordet.

Min dotter påstår att jag låter som Prussiluskan, så en viss måttlighet i lyssnandet rekommenderas.

Tack för mig.

Ta hand om er nu.