Ända sedan jag var ett litet barn har jag tänkt för mycket än vad som är helt och hållet nyttigt för mig. Det kunde gå flera dagar då jag bara satt och grubblade på saker som jag inte begrep mig på. Det kunde handla om varför mamma tyckte att vi skulle storstäda när vi skulle åka till mormor och morfar (det berodde på att om vi krockade med bilen och dog skulle inte våra släktingar behöva rota runt i ett ostädat hem) eller hur myrorna, trots sin litenhet, alltid hamnade i rätt myrstack.
De flesta barn växer ifrån det här grubblet men jag blev liksom kvar i det och på den vägen är det. Än värre blev det i de yngre tonåren då grubblet tog en helt annan väg och förvandlades till någon sorts existentiell svärta. I de senare tonåren, då jag träffade riktiga vänner, förvandlades grubblet ånyo; från svärta till ett gigantiskt behov av att uttrycka mig både genom teater och musik samt att bli bekräftad såklart! Ivrigt påhejad av vänner äntrade jag scenen och ville vara både störst och bäst. Jag misslyckades givetvis men bekräftelsebehovet närdes och porlade friskt som en vårbäck samtidigt som mitt ensamhetsbehov växte sig starkare. Jag hade helt enkelt ett jättebehov av att vara ensam, vara introvert, skriva kvasipoetiska texter och bara grubbla.
Även nu, så här i vuxen ålder, kan det här introverta och existentiella vapenstilleståndet liksom vältra sig över mig. Det föregås aldrig av något speciellt men det känns i hela kroppen; grubblet. Tankar i stil med ”är jag verkligen ensam om att tänka si eller så” eller ”jag undrar vad det kommer att stå i min dödsannons”. Precis som i låten ”Vintersaga” rullar det stora vemodet in och blir kvar lite för länge än vad som egentligen är nyttigt för mig.
När de här perioderna börjar växer sig, återigen, mitt ensamhetsbehov starkare precis som när jag var yngre. Det är inte så att jag helt och hållet går under radarn men när jobbet är klart för dagen (eller kvällen) vill jag bara komma hem och vara ensam. Inga långa SMS-konversationer, telefonsamtal eller middagar. Bara få vara ensam medan dagarna är i svartvitt och nätterna i färg. Kreativiteten flödar medan jag exempelvis musicerar och det är ett ymnighetshorn att ösa ur. Tvärtom vad många av er gärna vill tro är jag inte speciellt ledsen eller sorgsen under de här perioderna. Nej, jag är nog ganska så positiv men jag vill, ensam, gå upp i något hobbyprojekt, stimulerande musikproduktion eller oändligt långa skogspromenader. Dock inte samtidigt...
Nåja, efter en tid försvinner det här grubblet och med det, ensamhetsbehovet. Det liksom bleknar och försvinner gradvis under tidsrymden om ett par dagar. Då kan jag komma ut ur min lilla märkliga bubbla igen; träffa vänner och ha långa diskussioner om just ingenting alls, fika på stan och vara som folk är mest. Dagarna är i färg och nätterna i svartvitt medan allting är precis som vanligt igen. Minus grubbel.