"Jag tog ett snack med November. Tänkte höra hur hen tänker och varför. Så här gick det:

– Hallå där, bra att jag fick tag på dig. Du är lite skygg och undvikande tycker jag. 

– Å nej, vad menar du? Jag finns ju här omkring dig, precis lika länge som de andra månaderna.

– Jo, men det är inte så lätt att få grepp om dig. Först är du mild och nästan inställsam, sedan blir du kylig och ställer till det med halka och snö. Rätt ombytlig är du faktiskt, om jag ska vara ärlig.

– Jaha, och? Jag har alltid varit sådan. Kom nu inte och påstå att inte April är ombytlig, eller Mars med för den delen. 

– Visst, visst, men dom har ju ljuset. Det värsta med dig, vet du vad det är? Att du är så jäkla mörk. Mitt melatonin i kroppen når oanade höjder och serotoninet sopas puts väck liksom. Och det blir bara värre.

– Nu hänger jag inte med. Vad är det för fel med melatonin? Och vad har jag med det att göra?

– Jag blir trött. T r ö t t. Fattar du? Både less och trött och sedan lite nedstämd på köpet på grund av serotoninabstinens. 

– Vad tusan är det här för räfst och rättarting? Skärp dig, människa. Jag är bara en månad, och har lika mycket existensberättigande som alla de andra. Dessutom kanske du har hört talas om ställtid? Vet du vad det är?

– ???

– Det är när du får stanna upp och tänka till. Du behöver inte rusa som en vettvilling, utan kan skippa all stress med trädgård och jul och sånt…

– Jaha, fast det är ju bra att vara ute i god tid.

– Tänk så här: jag är punkten efter sommaren och kommatecknet före jul. Du hinner. Okej, jag är inte så charmig och ljus, men du kan faktiskt luta dig tillbaka mot mig och vila. Jag kräver ingenting av dig. Kan du stava till det korta ordet? V i l a. 

– Hmpff.

– Och sen, när jag lämnar över till december, då kan du kröna mig med ljusslingor och adventsstjärnor och allt annat krimskrams, men nu kan du väl bara vara. Eller kan du inte det?

– Vaddå bara vara? Vardagen ska ju rulla på i mörkret. 

– Jovisst, men du behöver inte spilla din energi på att vara så arg på mig. Då blir du bara ännu tröttare. Vi kanske ska bli sams nu äntligen. Det är liksom inte första gången du skäller på mig, det gör du ju vartenda år. Det är varken särskilt humant eller snällt gjort. Du som annars är en ganska hygglig människa.

– Okej, sorry. Du får vara med då.

– Tackar allra ödmjukast, men nu har jag funnits i almanackan ganska så länge, och det var inte du som bestämde att jag skulle få en plats där, däremot har du önskat mig bort därifrån otaliga gånger. Fattar du hur det känns? 

– Nja, eller jo. Förlåt. 

Jag drog fram mina frusna fingrar som försökt värma varandra i fingervantarna och sträckte fram min vantbeklädda hand. November var alldeles grå i ansiktet, men greppade min näve och omslöt den med sina båda fuktiga händer. 

Så där stod vi en stund, tills jag gick in och tände ett ljus." 

AMIE FAHLANDER

 PS.

I fredagens poddavsnitt av "Glennings gliringar", bland annat: Ge BSE-köttet till gamlingar, Massproducera en händig man och Så gick det till när en pryglad man fick i uppdrag att paketera isbergssallad. (Podden finns på din tidnings nyhetssajt, Spotify och Podcaster).