Nej, det gör vi inte. Kanske är det precis vad vi behöver. Kanske är det till och med ett alldeles utmärkt scenario för att vi ska få lite perspektiv på tillvaron och livet.

Att vi får försaka lite, uppleva hur umbäranden känns.

För nog gnäller vi väldigt mycket i det här landet. Över futiliteter. Jag gör det själv ibland, men försöker ta mig i örat också. Säga till mig själva att "nä Carina, nu får du ge dig. Lyft blicken för böveln!"

Nej, jag pratar inte om dem som lever under mycket knappa omständigheter.

Nej, jag pratar inte om människor som lider av svår fysisk eller psykisk sjukdom.

Jag pratar om oss välnärda och friska vardagsgnällare.

Vi som "bryter ihop" när något i livet går oss emot.

Vi som lever i överflöd och blir ledsna över bilder på utmärglade barn, människor som dör i översvämningar och lemlästas av krig.

Men strax därpå fortsätter vårt vardagsgnäll över allt och inget. Oftast inget. Inte om man jämför med verkliga problem.

Visst, alla har sina ok att bära och motgångar hanteras väldigt olika. Det är inte hur man har det – utan hur man tar det. Men det är vår förbannade plikt att ändå lyfta blicken från den egna naveln emellanåt.

En kvinna jag nyligen intervjuade reser till utsatta länder en gång om året, i ett team för Operation Smile, och opererar gomspalt på barn som levt undangömda i hyddor och varken kan prata eller äta. 

Hon sa att det värsta var att komma hem. Hur vårt vardagsgnäll över skitsaker gör henne så frustrerad.

Och en svensk vän i Sydafrika kan inte fatta vårt gnäll över att hushållselen eventuellt ska pausas vissa tider på dygnet.

"Vad är problemet? Det görs ofta här nere. Ibland dagtid, ibland på nätterna. Tiderna läggs ut på en app som alla har där man ser vad som gäller för olika zoner".

Nu är klimatet lite annat därnere, men jag tror inte vi fryser ihjäl här hemma heller.

Förhoppningsvis hade vi också överlevt Ikeas höjning av korvpriset, från fem kronor till sju, som togs tillbaka.

Och en förlupen hundskit på trottoaren.

Det jobbiga med vardagsgnället är att man dräneras på energi. Och livslust. Man får kryssa mellan vardagsgnällarna för att ens orka fortsätta. Gnället blir en förorening som inga klimatmål i världen rår på.

Kanske är det lite verkliga problem vi behöver.

Då inställer sig frågan om kortare duschar, avstängd el en timme och mindre kött ens är att betrakta som problem.

Svaret är nej.