Det är befriande att höra om andras misslyckanden. Inte för skadeglädjens skull, utan för att känna sig mindre ensam med de egna tillkortakommandena. Så för att lindra era plågor och få er att må lite bättre ska jag i dag storsint berätta om sommarens dunderfiasko: mina blomsterängar.

Med 4 500 kvadratmeter tomt blir det väldigt mycket gräsklippning. Gubben och jag har stora ytor av gräsmatta som inte används till någonting annat än att vi klipper gräset där. Eller jag klipper. Gubben säger att han i kraft av sin ålder har klippt nog med gräs i sitt liv.

Det tar en dryg timma att med åkgräsklippare ansa dessa hav av grön asfalt. Det är både miljövidrigt och tråkigt. 

Så varför inte förvandla hela härligheten till äng? Bina har ju brist på blommor att pollinera och det bästa man som privatperson kan göra är att förvandla en del av sin tomt till äng.

Sagt och gjort. Jag klippte gräset en enda gång, sedan lät jag bli. 

Nöjt följde jag mina spirande ängar. Där dök upp rödklöver, där dök upp två prästkragar, där dök upp små vita blommor, och där något gulaktigt. Men framför allt växte det upp allehanda strån, som visserligen vajade vackert i vinden, men inte erbjöd bina så mycket sysselsättning.

Grannarna kommenterade syrligt ängsprojektet: "Är klipparen trasig, eller?" "Ska du samla traktens åkersorkar?" "Jo, det är väl fint med ängsmark ... om det växer blommor där".

När det började växa upp sly i form av små träd gav jag upp. Men jag såg inte längre var gränserna gick och hamnade i ett buskage där jag aldrig har klippt – och maskinen bröt samman.

Socknen har en egen Facebookgrupp och i den efterlyste jag någon vänlig själ som kunde titta på klipparen och ställa en diagnos. Underbara Lars Brandow med fru kom sättande med en verktygslåda stor som ett badkar och fixade haveriet, så att jag kunde klippa en remsa runt "ängarna". Tack underbara ni!

Tyvärr räcker det inte med att strunta i gräsklippning för att få artrika, vackra ängar. Man bör slå ytorna med lie och kratta upp det klippta för att göra marken så karg som ängsblommor vill ha.

Fördelen med att inte klippa gräset är att det slutar växa, medan en massa annat gärna gör det, både blommor och sly. 

Hur ska jag göra nästa sommar? Är vilt vackert? Ska jag gå en liekurs? Ska vi göra koloniområde av hela rasket och låta stadsbor odla där? Flytta? Asfaltera? 

Hjälp en vilsen trädgårdssjäl!