Ro eller race.

Mys eller måsten.

Julefrid eller julestrid.

Varma klappar eller klappa ihop.

Om man frågar människor mitt i livet hur de firar jul är det lätt att bli lite modfälld.

"Förra julen var vi hos min mamma, som lever ensam, i år blir det makens föräldrar. Men vi måste hinna med min mamma under dagen, annars blir hon ensam hela julafton. Det är ett evigt flängande."

"Jag vill vara hos mina föräldrar på kvällen, för det har jag alltid varit, men min kille vill vara hos sina. Nu vet vi inte om vi ska fira jul var och en för sig."

"Mina barn är hos sin pappa hela julhelgen, så det känns som om jag lika bra kan lägga ner årets firande."

"Vi är på tre olika ställen varje julafton. Många människor omkring oss ingår i samma gigantiska kopplingsschema och allt sabbas om några plötsligt ska fira jul på Mallis ett år. Då ruckas hela skiten."

"Jag är trött på julen innan december ens har börjat. Det blir aldrig som jag själv innerst inne vill och någon blir alltid besviken, hur jag än gör."

I den bästa av världar samlas alla släktingar och vänner som vill. Men med nya partners och tillhörande bonusbarn kräver det ju snart att man hyr en arena.

Nyligen frånskilda föräldrar firar ofta som vanligt. "Kärnfamiljen ska hålla ihop, åtminstone vid jul". Tills det kommer in en ny partner i leken . . .

Min och Gubbens jular har de senaste åren varit öppna kort.

Under pandemin firade vi med två grannpar, deras barn och en av kvinnornas ex. Det blev en rolig svensk-amerikansk-filippinsk-venezuleansk tillställning.

Ett år för länge sedan åkte jag och ungarna till ett spa i Tallinn och struntade i både klappar och släkt.

Ett år bjöd vi in mitt ex eftersom han annars skulle sitta ensam.

När barnen bodde hos mig varannan vecka förlade jag vartannat år julafton till juldagen.

Traditioner kan vara fina – och kännas som ok.

Jag tycker att fler ska kasta dem och våga sig på en alternativ jul. Tänk nytt!

Sedan kan man alltid återgå till traditionerna. Om man vill.

Men att vareviga julafton måste firas på exakt samma sätt är ju idiotiskt. 

Jag har sagt det till mina barn många gånger:

Stressa inte på julafton. Far inte som skållade råttor mellan en massa måsten.

Gör vad som känns bäst och är mest praktiskt. Ha överseende med att det innebär att någon släkting kanske blir lite ledsen eller besviken.

Jag blir det inte. Vår relation står och faller inte med var ni befinner er på kvällen, just den 24 december.

Tack och lov.