Får man ta hunden med sig in i himlen? Och får man ta bubblet med sig in i vaccinationslokalen?
Eftersom jag hade covid-19 i mars förra året och hade antikroppar i januari har första sprutan känts avlägsen. Men när kallelsen väl kom var det snudd på högtidligt.
Jag hade just lyssnat på Filip & Fredrik podavsnitt "Filips vaccintårar" och en målande beskrivning av stämningen när Filip fick sin spruta i Los Angeles.
Det var klang och jubel. Folk skrattade, gratulerade varandra och utropade "what a great day!" och "thank you, thank you!" De hoppade, tjoade och rena Ibizastämningen rådde, enligt Filip, som i podden blir tårögd bara av minnet.
Raskt bokar jag tid i Saab arena i Linköping. Nog är det väl okej att tjoa och dansa lite när sprutan är satt?
Min vana trogen kommer jag en kvart för tidigt, det är ingen kö och jag nästan dras in i lokalen.
Bås nummer 8 känns bra, mitt lyckonummer sedan beslutet togs på min 8-årsdag.
Jag blir varmt mottagen av sjuksköterskan Mona som gick i pension för ett år sedan men nu hoppat in som vaccinatör. Det måste vara härligt, tänker jag, att gå från ansestesi- och intensivvårdssyrra till vaccinatör. In kommer friska människor, får en spruta och går ut lika friska. Och tacksamma.
– Alla är trevliga. En del blir lite konfunderade när de får Astras vaccin, men hittills har ingen vägrat att ta det, berättar hon.
Jag pladdrar på och märker inte sprutan.
Efteråt sitter jag i foajén en kvart för att se att inget konstigt sker. Av någon klang- och jubelstämningen märks ingenting. Alla nysprutade sitter på rejäla avstånd och tittar i sin mobil, eller ut i intet. Ingen ler och det är knäpp tyst. Är jag på en begravning?
De ser ut som vi svenskar plägar göra. Allvarstyngda och ointagliga. Säkert jag också.
Att efter ett år av restriktioner hiva upp en miniflaska bubbel och skåla med de övriga i Saab arenas foajé känns väldigt avlägset. Säkert skulle någon tillkalla vakt.
I brist på annan festdryck går jag till kvinnan som delar ut vatten i pappmuggar.
– Ni borde ha bubbel, säger jag.
– Eller hur?! Åtminstone på fredagarna, ler hon.
Ofta klagar vi på amerikaner, över att de från vår horisont är så överdrivet entusiastiska och bara "too much".
Men åh, vad jag önskar att vi ibland kunde uppbringa åtminstone en liten, liten skärv av deras utåtriktade entusiasm, våga glädjas ihop och vara just det – lite "too much".