Visst är det så det ska vara i början av ett nytt år? Men så gör inte jag. Jag blickar bakåt.
När jag växte upp i mitten av 1900-talet var år 2000 ett magiskt år. Ett framtidsår när allt skulle vara möjligt. När människan skulle köra omkring i svävande bilar, tala i bildtelefon med varandra och kommunicera i stort sett telepatiskt. På 50-talet och en bit in på 60-talet var tron på teknikens utveckling oändlig. Och vi kom ju dit. Ja, bortsett från det där med svävande bilar. Men kanske kan dagens självkörande bilar få ersätta just den detaljen.
2019 är ett år långt in i framtiden, även om vi redan är där. När jag påstår något sådant här så förstår ni att jag börjar bli gammal.
I 50-talets science fiction ingick också framtida teleportering och tidsmaskiner. Vi skulle i framtiden kunna förflytta oss i både tid och rum. På sätt och vis är det väl det vi gör nu för tiden, vi som släktforskar. Framför allt förflyttar oss i tiden. Det är ju så det känns när jag läser gamla arkivhandlingar, handlingar samtida med mina sedan länge döda släktingar.
Några nyårslöften avger jag inte utan tänker mer på vad jag önskar mig av det nya året. Allra helst önskar jag mig mer tid, och den önskningen kommer ju inte att uppfyllas. Tvärtom. Trots att jag nu närmar mig pensionen så ger det mig inte mer tid, bara omprioritering av tiden.
Det jag helst vill ha är mer tid för barnbarnen. Och mer tid för efterforskning om min egen och om deras släkt.
Tid att hinna slutföra forskningen om de spridda släkttrådar jag ännu har oavslutade. Tid att hinna fördjupa mig mer i sidogrenar i släkten. Tid att hinna leta i alla möjliga arkiv efter spår, inte bara i kyrkoarkiv, bouppteckningar, militära rullor och gamla kartor.
Tid som inte försvinner i ett nafs och är borta när jag lyfter blicken från datorns skärm.
Något jag hoppas på är också att jag ska få mer ostyckad tid för skrivande. I flera år har jag nu pratat om kommande släktböcker, där jag ska skriva släktens historia. Både om min mammas släkt och om min pappas släkt. Det är projekt som ska slutföras men det kräver tid, tid som pensionen förhoppningsvis kan ge.
Många med mig gillar att skriva, det vet jag. Som släktforskare träffar man på en del fantastiska historier som verkligen borde berättas, och inte bara stanna som en anteckning i ens släktforskningsprogram.
När jag släktforskar då vill jag att resten av min släkt ska ta del av resultatet. Och är de inte släktforskare så är kanske enbart ett släktträd med namn, årtal och platser inte det som får intresset att vakna.
Jag tror på att man ska lyfta fram det intressanta i den egna släkthistorien och servera det så att det ger ny kunskap och väcker nyfikenheten hos dem som inte släktforskar. Att visa att var och en i släkten ingår i en större kedja, ett sammanhang, som kan sträcka sig flera hundra år bakåt i tiden.
Då kan de andra i min släkt förstå hur viktig historien är. Då är det inte bara en klyscha att vi ska leva livet framlänges men förstå det baklänges.