Numera är Route 66 snarare en illa skött landsväg som kantas av sedan länge övergivna spökstäder. Entusiaster samlas från hela världen för att köra en bit av livsnerven som blivit känd genom filmer och sånger. Vem minns inte Bobby Troups "Get your kicks on Route 66?"
Var ligger Mora?"Main street of America" påminner lite om Riksettan som knöt ihop Helsingborg med Stockholm innan E4:an tog över och samhällen med mackar och korvkioskar dog. Jänkarna har inte varit sena med att slå mynt av nostalgin runt Route 66 och på "The Big Texan" i Texas kan du äta steken gratis, under förutsättning att du tömmer tallriken på under en timme. En liten hake i sammanhanget är att vi pratar om en rejäl köttbit på 2,1 kilo och många antar utmaningen. Parkeringen är fylld av de absolut största stadsjeeparna och lastbilar med skärmbreddare, dubbeldäck och tjurhorn på motorhuven. Killarna som elegant svingar sig upp i ekipagen efter brakmiddagen har alla jeans och cowboyhatt. This is Texas! Hotellen är uppbyggda kring våra fyrhjuliga vänner. Man praktiskt taget kör in i receptionen, får en karta och parkerar direkt utanför dörren till rummet. Dag två byts den oändliga prärien mot skog. Vid horisonten växer kullar och berg upp, klädda med granskog. Det känns som Dalarna och vi tror knappt våra ögon när vi möts av en skylt som talar om att staden heter - Mora!
Öde och övergivnaVi befinner oss på gränsen till Mexiko, över 1000 landmil från vårt svenska Mora. Byns enda hotell heter "Mora Inn" och samsas i samma hus som ett kafé. Namnet är så populärt att det finns ett helt släkte i flera generationer som heter Mora på klingande dalmål. En servitris på kaféet kyler dock av våra storsvenska känslor och berättar att Mora inte har ett dugg med det lilla landet i norr att göra utan kommer från Mexiko där det är ett vanligt namn, ungefär som Andersson.
På gränsen till Arizona, känt för att sitt torra klimat som håller rosten borta från bilarna, gör vi en märklig upptäckt. Bakom en ödemack ser vi rader av övergivna jänkare från 40- till 60-talet. När vi närmar oss uppdagar sig en bilkyrkogård med hundratals bilar och merparten verkar ha parkerats med nyckeln kvar i tändningslåset. Solen har tagit hårt på lacken, men ingen rost. En äldre man i en Cheva 54 stannar till och berättar att byns invånare parkerade sina bilar på åkern när det var dags för en ny. Alla verkar dessutom överens om att bilarna ska stå kvar som ett minnesmärke över "bättre dagar" då Route 66 var en pulsåder som knöt ihop landet. Då var det fullt ös i jukeboxen inne på barerna och långtradarna köade för att fylla diesel inför nästa dagsetapp över kontinenten i väster!
Get your kicks on Route 66
Hettan dallrar och luftkonditioneringen jobbar för högtryck i hyrbilen, en Cheva Impala. Att steka ägg på motorhuven är ett understatement. Vägen är rak, spikrak i 50 mil och inte ett hus så långt man kan se. This is the Wild West! Det är lätt att förstå att de oändliga vidderna med kaktusar och skallerormar som enda sällskap kunde göra folk tokiga. Vi kör längs Route 66, eller rättare sagt längs vad som är kvar av den 350 mil långa mytomspunna riksvägen som knöt ihop Chicago med Los Angeles.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.