Föreställ dig att du ringer alla dina facebook-vänner

för att berätta att du gått en promenad med hunden.

Föreställ dig att folk applåderar

och ritar hjärtan i luften när du ler.

Föreställ dig att du berättar vad du tycker,

till exempel om köttindustrin eller båtar,

plötsligt står 150 personer bredvid dig

för att berätta sin åsikt i frågan,

de ifrågasätter dig

eller ringer alla och berättar hur bra du är.

Föreställ dig känslan,

bekräftelsen, rädslan?

Tänk dig hur lätt det är att inte träffa en enda människa

på en dag, en vecka, en månad.

Vardagens problem löser sig så enkelt digitalt,

flockdjuret inuti kanske skriker

men dränks av sorlet.

Ensamheten. Har den ökat?

Om ensamheten är en groda som hoppar i vattenpölar,

hur högt stänker vattnet?

Visste du förresten att vattenpölar

också kallas för vattenpussar?

Vattnet får många pussar av giftiga ämnen,

prognosen är att fler ställen där vi tar dricksvatten kommer förorenas.

Förorenas. Förenas. Försenas.

Kan föroreningen försenas om vi förenas?

Om tillsammans är en groda som hoppar i vattenpölar,

hur högt stänker vattnet?

Sprider sig vattnet mer om vi lägger oss ner i pölen och rullar?

Det kanske inte är smidigt.

Det kanske blir smutsigt,

fast om det redan är smutsigt kan det inte BLI smutsigt.

Om det redan är dålig stämning,

kan det inte bli dålig stämning.

Vi behöver en omställning,

skulle inte den här krönikan handla om.

Den skulle inte handla någonting om miljön.

Den skulle handla om sociala medier och ensamhet.

Det skulle handla om livet.

Vårt liv skulle kanske inte heller handla om miljön.

Det skulle handla om andra saker. Trodde vi.

Trodde vi nånsin att det skulle bli som det blivit?

Vi tror kanske inte att vi klarar omställningen,

den som krävs för att inte förstöra miljön snabbast.

Eller vi tror kanske att vi kan.

Gör det skillnad om vi tror det gör skillnad?

Om klimathotet är en groda som hoppar i vattenpölar,

hur högt stänker vattnet?

Föreställ dig vattnet.