Sedan följer diskussionen alla känner igen: hur mycket har jag druckit? Kan jag ta bilen? Ett par glas glögg måste väl vara långt under straffgränsen, eller? Alla har olika uppfattningar och någon tror man åker fast för ett glas lättcider medan en rödbrusig äldre man envist hävdar att han minsann kan hinka i sig både det ena och andra utan att nå gränsen för rattfylleri på 0,2 promille.
En italienare jag pratar med kallar oss svenskar för skenheliga rattfyllon. "Sverige slår sig för bröstet att ha den lägsta promillegränsen i Europa, kanske i världen. 0,2 promille är i princip en nollgräns ändå är första frågan svensken ställer sig efter krogrundan: kan jag köra hem?" Han fortsätter ivrigt att prata. "Era politiker vill framstå som ansvarsfulla, men inte ens de klarar gränsen". Kanske har han rätt att vi är skenheliga, men som svenskar kan vi trösta oss med att det är ännu värre utanför landets gränser.
Efter en långdragen julmiddag med god mat och mycket vin i USA tar gästerna bilen hem. Det är lika självklart som att tanka bilen när soppan är slut. Bland gästerna vid mitt bord sitter en höjdare inom polisen och han blir förnärmad när jag antyder att kombinationen vin och bilkörning inte passar ihop. Han sätter sig bara i sin Ford Crown Victoria och drar iväg. Promillegränsen i staterna är som i Italien 0,8 promille och så länge man tar sig hem utan att krocka händer som regel ingenting. Men om olyckan är framme väntar dryga böter eller fängelse och 100 procent dyrare bilförsäkring. Rattfylleri kostar årligen 10 000 liv i USA och kan jämföras med de 5 000 som dödas när de använt mobiltelefonen vid ratten.
I femton delstater, som kallar sig "Fatal Fifteen", ligger alkohol bakom varannan olycka. Med en körkortsgräns på femton år är det enkelt att förstå att det är just de yngre som toppar statistiken. En sextonårig tjej har utöver fängelsestraff nyligen fått sitt körkort indraget på livstid sedan hon kört full och dödat en jämnårig. Men domen är ett sällsynt undantag, för rättigheten att köra berusad i staterna är lika självklar som att få bära vapen.
Mothers Against Drunk Driving är en organisation som stödjer familjer som förlorat en nära anhörig till följd av rattfylleri och jobbar för tuffare lagstiftning. MADD kämpar dock i motvind eftersom en sänkt promillegräns i USA knappast vinner några politiska poäng - speciellt inte när presidentvalet närmar sig med stormsteg. Bara tanken är lika omöjlig som att förbjuda rätten till en egen pistol under huvudkudden, något som vållar många tragedier. Det har hänt att oroliga föräldrar trott sig höra tjuvar på natten och råkat fyra av en dödande kula mot sitt eget barn som vaknat.
Men åter till julglöggen - kanske har våra utländska vänner som uppfattar oss som hycklare en poäng. Vi har ju egentligen en nollgräns på papperet men ändå gör vi som polischefen i USA och tar bilen hem från festen. Vår promillegräns är som så mycket annat en kompromiss som ska vara svenskt lagom för att passa alla. Varför vågar vi inte ta steget fullt ut och införa en riktig nollgräns där noll verkligen är noll och inget annat? Vi skulle slippa ifrån promillehyckleriet när glöggen serveras och den alltid lika fåniga diskussionen om att ta bilen hem från krogen. Ett fåtal länder har en strikt nollgräns och det fungerar utmärkt. Tänk så enkelt att behöva ha "noll-koll" på promillen!
Glögghyckleriet
Det är juletid och glöggdoften sprider sig i de svenska hemmen. Eftersom bilen väntar utanför viftar vi avvärjande mot värdinnan och brickan med starkvinsglögg, för vi är ju alla ansvarsfulla bilister eller hur? Men hon ger sig inte eftersom årets glöggrecept ska vara något alldeles extra och en stund senare är vi inne på det andra eller tredje glaset med den värmande juldrycken. Vi håller inte räkningen så noga eftersom stämningen är på topp och det sjungs "hej tomtegubbar slå i glasen".
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
