När Gubben flyttade in i mitt hus på landet var han försynt. Till en början.
Han skulle minsann döstäda redan i samband med flytten från villan i stan. Inte för att jag propsade på det, men för att han tyckte det var skönt att göra sig av med en massa saker. Sa han.
Hans barn fick ta vad de ville och resten kördes till en auktionsfirma och Erikshjälpen.
Några ting var jag dock med om att rädda. Som en vacker gammal snirklig kökssoffa, hans mammas broderade textilier och ett magnifikt vägghängt apoteksskåp med några originalgrejer kvar.
I övrigt skulle allt väck
"Så det blir bara mina kläder och några kassar med foton som jag tar med mig", deklarerade han.
Jag tyckte det lät lite märkligt, men han är ju en vuxen karln som bestämmer själv.
Unders årens lopp har jag upptäckt att han inte var helt sanningsenlig.
Kåken är ju stor, med flera sidobyggnader, och varje år har jag upptäckt något nytt. Stora gamla militärtrunkar (med militärutrustning för en reservare) i gäststugans garderob, två jättestora plåtskåp i garaget, flyttkartonger uppe på sädesmagasinet, stora tavlor insmugna här och där . . .
Allt är inte gömt för evigt. Plötsligt har det dykt upp saker även på de ytor vi dagligen vistas på. Främst prydnadssaker som jag i ärlighetens namn haft lite svårt för. Snirkliga porslinsvaser, glassvampar och sånt.
Men det gör inget, för något halvår efter att de dykt upp smyger jag undan dem till någon mer undanskymd plats (som i ett skåp) och Gubben verkar inte bry sig.
Undan för undan har han också tagit befälet över kåkens kök. Vi gillar ju båda matlagning och har ofta matprojekt på gång där, han sina och jag mina.
Han allt fler, jag allt färre. Främst för att jag anses vara i vägen och blockera hans skötebarn vedspisen.
För nu håller Gubben på att frysa ut mig.
"Här ska ingen luftvärmepump på förrän 1 november!"
Säger den forne stadsbon, som under våra år transformerats från privatpraktiserande psykiatriker i slips och kavaj till enväldig eldmästare i skitiga snickarbyxor.
De dagar jag inte jobbar stannar jag i bingen tills han fått upp värmen i köket, från 14 till 16–17.
Själv är han en sådan som sprätter upp ur sängen fem sekunder efter att han vaknat.
Det är inte jag. Jag ligger väldigt gärna kvar under duntäcket med en spinnande katt på var sida.
Gubben kallar detta för sin "egentid". Jag kallar det för ren överlevnad.
Där stannar jag till tisdag. Då åker värmen på.