Kalla kriget pågår just nu i modern tappning i vårt hem. Inte mellan mig och Gubben, men mellan Gubben och kylan. Eller om det är Vattenfall. Jag vet inte riktigt
Hur som helst, hemma ska det just nu inte användas ett uns mer el än absolut nödvändigt. Varken elelement eller golvvärme får tas i bruk.
Gubben klyver, späntar och eldar. Rakar aska och hämtar in mer ved. Det är minst en 80-propcentig tjänst att hålla lite värme i den gamla kåken.
När jag skälver till av begynnande köldskador fräser han: Klä på dig mer!
Vi kör tvätt- och diskmaskin på natten, när det är billigare el, eller snarare mindre svindyr. Släcker rum vi inte vistas i. Kokar broccolin i samma vatten som potatisen just kokats i.
Drar bara igång ugnen om flera saker ska tillredas där. Har luckan öppen efteråt. Stänger av vattnet medan vi borstar tänderna och duschar rekordsnabbt. Gubben i kallt vatten. Dock inte av snålhet utan för att han tycker det är uppfriskande.
Ja, efter att hans sedvanliga tvångstankar om Estonia har bedarrat alltså.
Allt är en fråga om tillvänjning, säger han.
Under stormen Gudrun 2005 hade jag och ungarna strömavbrott i tio dygn. Vi släpade ned gamla dörrar från loftet, barrikaderade oss i ett enda rum, gick i samlad tropp till utedasset, sov på madrasser på golvet, grillade korv i kakelugnen, hade högläsning i pannlampors sken och hittade på spökhistorier för varandra när de var släckta.
När strömmen kom tillbaka jublade 7-åringen som äntligen kunde spela tv-spel igen. 10-åringen grät och sörjde vår ofrivilliga, men ack så mysiga, campingutflykt på golvet.
Kalla kriget är än så länge oblodigt. Det består mest av knuffar när vi trängs för att laga mat på vedspisen. Framför den, och direkt under luftvärmepumpen i hallen, är de enda uthärdliga platserna.
I tisdags morse var det -18 ute och 14 i köket innan vi åkte till våra jobb. Det tycker jag och två, nu tjuriga, katter är väl bistert.
Toalettfönstret hade en rand av is nedtill och till och med kulspetspennan till korsordet kärvade. Jag drack inte så mycket av kaffet, använde mest koppen för att värma händerna.
Enda trösten i detta köldhål är att förbränningen ökar. Man går en slimmad beachsommar till mötes.
Medan det riktiga kalla kriget pågick i 46 år hoppas jag att vårt har bedarrat när du läser detta, och kylan släppt värsta greppet.
Vågar man drömma om en helg med bortåt 17–18 grader därhemma?
Det kommer att kännas som rena solsemestern.