Hjärnans vägar äro outgrundliga. Några vitt skilda fragment från mitt liv blev till en sällsynt brygd i påskhelgen.
Gubben är missnöjd med att hans bil piper (larmar) för snart sagt allting och funderar på att byta till en som är tyst.
Inför helgen, präglad av social distansering, fick vi för oss att göra chili con carne. Vi handlade ingredienser till den samtidigt som påskmaten, med bland annat varmrökt lax.
Det här kokade min hjärna ihop till följande dröm: Plötsligt talade alla hänfört om stormarknaden som infört "laxbilarna", ett nytt sätt att shoppa i coronatider. Handlade man för 300 kronor fick man dessutom köpa en hel varmrökt lax för bara 100 kronor.
Gubben och jag begav oss till sagda stormarknad och löste ut varsin laxbil, en plastig och bullig barnslig "bil", som man klev in i via taket.
Eftersom laxbilarnas syfte var att hålla isär kunder i coronatider var det i huvudsak äldre vuxna som satt i de eldrivna laxbilarna och plockade åt sig av de lågt placerade varorna, skannade in dem via instrumentpanelen och placerade dem i kassar framför vindrutan. En och annan hälsena rammades, men i stort löpte trafiken friktionsfritt.
Plötsligt var Gubben försvunnen och jag rattade runt för att hitta honom. Till slut gjorde jag det. Han stod still i ett hörn mellan konserverade tomater och burkbönor (chili con carne).
– Hej, vad händer? Har du fått soppatorsk, höhö? undrade jag frejdigt.
– Biljäveln går inte! Det händer ingenting när jag trycker på gaspedalen och jag kommer inte ut. Taket är låst. Dessutom piper fanskapet och håller på att driva mig till vansinne!
– Okej, jag åker och letar efter någon som kan hjälpa oss, svarade jag och kunde inte låta bli att le i mjugg över synen instängd make i pipande plastbil bland konserver.
– Ledsen, men det finns inget jag kan göra, sa den butiksanställde jag fann. Laxbilarna är datoriserade och styrs via en server i Stockholm. Förmodligen har förra föraren av laxbilen begått något handhavandefel.
– Det tar två–fyra timmar innan blockeringen hävs och taket går att öppna.
Så där satt vi, i varsin laxbil varav en inte gick att vare sig köra eller komma ur. Jag backade intill Gubben och försökte pigga upp honom med att sjunga snapsvisor och påpeka att pipandet i alla fall påminde lite om nykläckta kycklingar, så här i påsktider.
Han tyckte inte att det var roligt.
Men vi fick en extra stor lax.