Ologiskt: Sport-, kultur- och nöjesevenemang med mer är 50 personer var förbjudna, hur glest publiken än satt i stora ishallar och teaterlokaler. Samtidigt låg folk som packade sillar på badstränderna. Stängt och öde Liseberg – utomhus. Trång köpfest i Ullrared – inomhus.
Tröttsamt: Munskyddsdebatten. Å ena sidan köper jag argumentet att det kan bidra till en falsk säkerhet, i synnerhet om man drar det upp och ned och oftare har det på halsen än över munnen.
Å andra sidan borde det funka som en påminnelse om en pågående pandemi. Folkhälsomyndigheten har inte förbjudit munskydd, bara inte rekommenderat det. Alltså: Vill du ha munskydd, ta på dig ett munskydd!
Pinsamt 1: Stämmer det att stressade renkalvar fick avlivas för att hemestrande svenskar invaderade sametrakter och prompt ville ta en selfie med en kalvkrake i bakgrunden? Att människor karvat loss bitar av raukstenarna på Gotland och skräpat ned på ömtåliga Alvaret? Är det så vi beter oss utomlands?
Pinsamt 2: Halva svenska folket bytte Mallorca mot svenska fjällen, läste inte på ett dugg och insåg därmed inte att det är SNÖ och KALLT på sina håll. Typ på Kebnekaise. Fjällräddningen fick hämta ned människor iklädda mjukisbyxor och joggingskor, men blev även uppringda av människor som inte orkade gå längre eller hade drabbats av skoskav. Skämskudde räcker inte, ge hit en presenning.
Älskvärda: Vårdpersonalen. Vilka superhjältar! Först slet de som hundar under hela våren och början av sommaren. Sedan, när de var som mest slutkörda, fick de sina semestrar indragna, flyttade och förkortade. Och inte en spänn i ersättning för flera av dem. Så uselt. Så gement. Så ovärdigt.
Men ändå: Jag tror pandemin är välbehövlig för oss i den rika världen. Det är fasansfullt att så många har avlidit. Så djupt sorgligt att så många har förlorat sina jobb.
Samtidigt kan jag inte frigöra mig från tanken att vi behöver lära oss att ha perspektiv, att inse hur oerhört bra vi har det, hur privilegierade vi är, att lära oss slappna av även hemma, att det är vansinne att flyga som tättingar, att livet är skört och att många av oss knappt har ett enda verkligt problem.
Vi bor inte i ett syriskt flyktingläger – vi behöver hålla avstånd.
Om det får oss att bryta samman har vi ett större samhällsproblem än viruset i sig.