Jag brukar inte bry mig om nyår. Tycker mest det är en evighetslång väntan på tolvslaget då jag inte brukar känna något alls. Ingen magi, ingen "härlig nystarts"- känsla. Ingenting.
Vissa har dock etsat sig fast, som det vi firade med brorsan och hans fru för några år sedan. Gubben fick för sig att slå på stort och deklarerade pompöst när de kom att vi hade en Taittinger Comtes de Champagne, nummer 77842, att avnjuta klockan 12.
Den kostar runt 1 500 och vi hade fått den i bröllopspresent något år tidigare. Jag tyckte det var en dum idé. Så dags kan man ju häva i sig vilket bubbel som helst, men när Gubben har bestämt sig transformeras han till åsnan Ior.
Dock ändrade Ior åsikt när tolvslaget närmade sig och vi skulle gå de 350 meterna ner till stranden, där grannarna brukar samlas. Promillehalten hos oss var lagom som den var, bedömde han, och grabbade en simpel Chapel Hill Sparkling Chardonnay för 70 spänn istället.
Nu blev svägerskan spiknykter. "App, app! Det där är ju ingen Tattinger", klagade hon, varpå Gubben slokörat bytte flaska.
Väl nere på stranden monterade en med ålderns rätt skumögd granne (och det var ju verkligen mörkt) raketerna lite dåligt i sanden. När han satte fyr på dem vred de sig och begav sig mot oss människor istället för ut över sjön, studsade mot våra knäskålar och skenben, snurrade några varv på marken, pysfräste lite uppgivet och slocknade. De hann inte få upp någon fart, så det var aldrig någon fara.
Ungefär samtidigt upptäckte vi att vi glömt glas, så vi skickade flaskan laget runt och halsade vanvördigt i oss Tattingern.
I skrivande stund vet jag inget om nyår, mer än att grannarna samlas på stranden och grillar korv någon timme före klockslaget.
Jag tar nog sonens avlagda fotbollsbenskydd på mig. För säkerhets skull.
2020 blir svårt att glömma. I historieböckerna för evigt sammankopplat med en pandemi som lamslog världen, vårdpersonal som gick på knäna, konkurser och varsel som duggade tätt. Men mest av allt med att förfärligt många människor dog och andra fick svåra följdsjukdomar som vården inte visste hur den skulle hantera.
Det är nästan så man tycker lite synd om "tjugitjugi". Självklart innebar det för många mycket gott också, på det personliga planet, men ändå skönt att lägga dig till handlingarna. Nu kan det bara blir bättre.
Farväl 2020. Farväl distans, handsprit och munskydd (så småningom).
Välkommen 2021. Välkommen vaccin, vardag och mänsklig närhet.