Ekollon är vackra att titta på men onda att gå barfota på.
När vi bröt upp golvet i tvättstugan för några år sedan upptäckte vi ett parallellsamhälle under våra fötter.
Krypgrunden bestod av ett virrvarr av små gångar och "rum" här och där. En del var helt uppenbart skafferier, fullproppade som de var av småfågelmat, katternas torrfoder och – ekollon. Andra var nog sovrum, för där låg ekblad staplade på varandra till små minimusmadrasser.
Inte bara möss älskar ekollon, hjortar och vildsvin gör det också.
Och nu meddelar alltså "Odla med P1" att ekollon är utmärkt människoföda. Det visste man redan i antikens Grekland, men sedan har det glömts bort. Men ekollon är ett traditionellt livsmedel i bland annat Asien och bland ursprungsfolk i USA.
Ekollon är ekarnas egen nöt och innehåller både kolhydrater, fett och hela åtta procent protein.
Man kan torka och förvara dem under flera år eftersom de skyddas av sitt stora innehåll av tanniner.
Obehandlad är de dock beska och behöver därför lakas ut, vilket inte ska vara så förfärligt krångligt. Och alla som ätit rostade ekollon vet att de får en god nötsmak.
I "Odla med P1" intervjuades nötodlaren Philipp Weiss som fick lovord från sin annars vegokräsne son när han bjöd honom på köttbullar med ekollonfärs och Weiss bedyrar att ekollonen går fint att göra tacofärs av. Eller mosa till mjöl och baka kakor av. Eller göra pastej av.
Att Gubben och jag har gott om ekollon här hemma är ett understatement. Vi vadar i ekollon, gården heter till och med Ekvik och hyser ett gäng jätteekar som producerar drivor av ekollon.
När jag flyttade hit för 27 år sedan svor jag och ungarna över ekollonen. Det var ett elände att kratta ihop dem varje höst. Om det gör ont att kliva på en legobit så är det inget mot att springa barfota och plötsligt trampa på ett ekollon.
Men sen upptäckte hjortarna dem och nu tar de, tillsammans med ekorrarna, hand om rubbet.
Är det alltså ollonodlare jag ska bli?
Är det alltså ollonodlare jag ska bli? För ollonör kan det ju inte heta. Ollonist?
I USA och England är ekollon redan trendig kost, när kommer trenden till oss?
Behövs det en ollongeneral och är den personen jag?
Framför mig ser jag hur jag i disig höstsol rör mig sakta och harmoniskt, i ljuv blommig klänning och vidbrättad stråhatt, och ömt krattar ihop små högar av ekollon som jag lägger i gjutevävspåsar, binder ihop med tjärat hampasnöre och förser med en handskriven etikett: Prima ekollon.
Sen far jag runt i landet och säljer ollon och egna ägg på marknader.
Carina Glenning, ollonkonnässör. Kan det vara en födkrok tror ni?