”Nu har inte bankkontoret i samhället någon kontanthantering längre, av säkerhetsskäl. Det kan jag förstå! Vi vill inte ha hit några bankrånare i våra bygder! Men det har löst sig galant. Här har det poppat upp privata hembanker runtom i stugorna. Man ser till att ha lite pengar hemma, dels för egen del, dels så grannar kan låna av varann, med snabb återbetalning. Det är ju inte alltid praktiskt möjligt för folk att ta sig flera mil in till huvudorten och banken där. Så bra det fungerar!
Men den kobbel som tror att det lönar sig att begå inbrott i någon av dessa ”hembanker”, göre sig icke besvär! Dels är det ”lag” på att det bara ska vara småsummor, dels har vi en väldigt fungerande bygdesamverkan. Ser vi något misstänkt går telefonkedjan varm! Och folk ser till att skydda sig på alla sätt. Här har vi rävsaxer vid farstutrapporna och mig veterligt är det inte någon som lämnat in några sprängmedel under amnestin i höstas. Själv har jag minerat med svartkrut vid källartrappan. Om det smäller får vederbörande skylla sig själv och sprängs några vildsvin i luften må det vara hänt. Tänk, om pänga rann till lika snabbt som de förökar sig!
Men tro inte att det hamstras i madrasserna. Det är förgången tid. Ja, förutom hos min gamle skolkamrat Rutger, som gick bort i fjol våras. En ungkarl som hade jobbat inom jordbruket hela livet. Han hade pengarna i madrassen men inte för gömslets skull, utan för att det prasslade så gott i bolstret när han låg där. Då mindes han hur han vänslades med sin ungdomskärlek Ulla bland halmbalarna! Och när han snarkade kittlade det så gott mot näsan från sedlarna som låg inne i madrassen så han fick nysa och rensa ur spjället och sen sov han så gott! Och hur kan jag veta det, undrar ni säkert. Tro inget! Rutger grävde alltid päralannet åt mig och när jag kom med betalning hade han en liten glipa i madrassen där han kilade in sedeln och då förklarade han för mig. Rutger var en fin man. Men ensam. Släktingarna gick mest och väntade på att gubben skulle dö så de fick ta hand om arvet, som de trodde fanns på banken.
Allt gick väl tills Rutger blev inkontinent och pengarna formligen rann iväg. Och så dog han. När de giriga släktingarna kom hade Rutger inte blivit bortforslad ännu så där låg han i sänga och madrassen var e enda mölje! Snopet! Till begravningsentreprenören sa de, att han fick rädda så mycket han kunde så det i alla fall räckte till en enkel begravning. Sen fick han elda upp både gubbe och madrass men han fick vara beredd på att det skulle bli svårbränt.
Döm om deras överraskning när de kom till kyrkan! Kistan glänste som mahogny med stora blomprydnader. Och där stod Loa Falkman och sjöng å gol så dä fladdrade i psalmböckerna! Och på minnesstunden var det laxsnittar och champagne. Men begravningsentreprenören var väck. Han hade hastigt flyttat till Thailand. Jag hörde nu innan jul att han köpt in sig i en hotellrörelse. Inget ont om honom. Han gjorde som han blev tillsagd och i det här fallet var det inget kriminellt med att tvätta pengar!
Ja, i Rutgers madrass var det minsann inte eldfängt. Men om grannkärringa Britta Besk skulle ha sina pengar där skulle det nog spraka till ordentligt! Hon är så torr, så om ho skulle gnugge knäskålera mot varann, då skulle det självantända!”
Fortsättning följer i nästa krönika.