Kommer våra liv någonsin bli desamma efter pandemin? Som att jobba på en myllrande redaktion full av liv, larm och samtal.

Vi var en handfull på redaktionen som fortsatte att åka till jobbet när de flesta andra, helt enligt rekommendationerna, valde att jobba hemifrån.

Jag provade att göra det några dagar förra hösten, men blev både deprimerad och irriterad.

Deprimerad för att jag verkligen saknade kollegerna. Att fika och luncha med dem, att ha spontana spånarmöten, att bolla idéer, att bara slänga käft.

Jag behöver människor, inte bara privat, utan också i mitt jobbliv.

Men också irriterad för att arbete och fritid flöt ihop. Efter arbetstidens slut stod datorn där och glodde uppfordrande på mig. Gränserna mellan jobb och fritid blev allt lösare i konturerna. Hemma var inte längre bara hemma, utan ett slags halvkontor.

Snabba puckar blev evighetslånga puckar. Jag drog mig för att rådfråga kolleger.

Jo, jag kan visst se fördelarna med hemmajobb: Jag kan gå upp fem i åtta, slipper sminka mig och ta på mig något vettigt, sparar sammanlagt en och en halv timme i restid.

Istället för att planlöst surfa omkring medan jag väntar på ett telefonsamtal kan jag hänga tvätt, plocka ur diskmaskinen, mata katterna och släppa ut hönsen.

Men jag behöver människor – och jag behöver känna ett sammanhang.

Under den personliga lockdownen i våras gjorde jag ett nytt försök att jobba hemma. Nu gick det lite bättre, mycket tack vare det fina vädret, men också för att jag ordnade en bra stå-arbetsplats i tvättstugan. En ljum försommarvind från det öppna fönstret, fågelkvitter och lite morgongympa ute på verandadäcket.

Jag fikade ensam, lunchade ensam och bollade idéer med två bondkatter. Det blev snart andefattigt. Med en sådan ensamtillvaron kunde man ju lika bra ha blivit frilansjournalist!

De styltiga, hackande morgonmötena i Teams var en plåga, trots att alla gjorde vad de kunde för att få till något slags samhörighet och försök till att vara lite roliga emellanåt.

Men ändå. Jag behöver människor omkring mig. För lagkänslans skull, för att hålla jobbets drivkrafter levande, för att . . . det är så mycket roligare.

Många är supernöjda med hemmajobbandet.

Det jag kommer att minnas som det smärtsammaste med pandemin är insikten om att jag är beroende av kolleger – som inte är beroende av mig.

Vad tycker du om hemmajobb? Mejla mig!