I bondesamhället blev människor vuxna i mitten av tonåren och började jobba.

Nu är det ett tecken i tiden att vi tycks behöva leva åtminstone en tredjedel av våra liv hemma hos mamma och pappa innan vi är redo att pröva våra vingar.

Även om man tar med i beräkningen att det är svårare att både få ett jobb och en bostad – nu än då – har något hänt på vägen.

När jag var 16-17 år i slutet av 1970-talet hade man bara en sak i sikte: att traggla sig igenom gymnasiet så att man kunde flytta hemifrån, skaffa ett jobb eller plugga vidare. Bo i en risig och billig etta, i studentrum, dela lya med några kompisar eller flytta in i ett kollektiv (de stod högt i kurs på 70-talet vet alla som levde då eller har sett Lukas Moodyssons film Tillsammans).

Att bo kvar hemma efter 18-årsdagen fanns inte på kartan.

Vi längtade ihjäl oss efter att bli vuxna, stå på egna ben och klara oss själva. Även om det innebar en usel standard var det värt det hundra gånger om.

Precis allt var bättre än att fortsätta vara BARN.

Idag hör jag föräldrar som undrar hur de ska få sina vuxna ungar att flytta. Föräldrar som så ofta de kan "flyr" till sommarstugan, kolonilotten eller sin särbo för att deras vuxna barn, trots egen inkomst, vägrar flytta och mer eller mindre har tagit över hemmet.

De övermogna barnens argument brukar vara:

• För att det finns roligare saker att lägga sina pengar på än hyra. 

• För att det är praktiskt och bekvämt.

• För att man inte har råd med samma komfort och läge som föräldrahemmet.

På en juristsajt undrar en förälder:

Kan man vräka en son som bor i ens egen fastighet, inte betalar för något och vägrar att flytta?

Och får svaret: Du har underhållsskyldighet tills barnet fyller 18. Om barnet går i skolan efter att ha fyllt 18 är du underhållsskyldig under den tid som skolgången pågår eller tills barnet fyller 21. 

Efter det har du som förälder inte någon skyldighet att ha barnet kvar hemma. Inte att försörja det heller.

Den arma föräldern få därefter lära sig hur man via Kronofogden kan få hjälp med handräckning om det går så långt att vräkning är enda lösningen.

Det låter lite väl hårt.

Men själv hade jag blivit galen. Fullt fungerande, friska och arbetsföra ungar ska ut. Så är det bara.

Enligt Konsumentverket ska en 20-åring med egen inkomst, i en fyra i en mellanstor stad, betala 6 970 kronor i månadshyra till föräldrarna för sitt boende.

Då ingår inte kläder, mobil, nöjen, resor etc.

Seså. Schas. Bye, bye. Dags att växa upp.