När allt fler började jobba hemifrån skaffade många också husdjur. Tecknandet av hund- och kattförsäkringar har skjutit i höjden.
Trycket var hårt på landets hunddagis när restriktionerna släppte och människor skulle återgå till sina arbetsplatser.
För mig är det obegripligt. En hund lever i 12–15 år, en katt kan bli 18–20. Hur i herrans namn tänker människor? Bara för att man är hemma en period, och familjen kanske har det lite tråkigt, kan man ju inte skaffa ett husdjur för det!
Varför har inte fler ställt sig frågorna:
Var ska hunden vara när restriktionerna släpper?
Vem kan ta hand om katten eller hunden när jag är bortrest?
Kan det tänkas att någon i familjen är allergisk?
Hur ser mitt liv ut om fem år? Om tio? Finns det fortfarande plats för det här djuret i mitt liv då?
Det kortsiktiga tänkandet, eller snarare bristen på tänkande, syns på Facebook och Blocket som svämmar över av katt- och hundannonser.
Alla stackars arma djur som blev en kär familjemedlem för en kort tid auktioneras ut, eller skänks.
Argumenten skiftar: "Passar inte nu när vi åker till kontoret igen". "Ingen kan längre gå ut med hunden". "Förstör inredningen när den tvingas vara ensam hela dagarna". "Allergi dök upp i familjen". "Tidsbrist". "Katten verkar inte trivas och kissar överallt".
I värsta fall handlar det om en valp och människor som är totalt hundokunniga.
Jag tänker mest på katterna dock, vårt vanligaste husdjur med sämst status av dem alla. En slit- och slängvara som är liten och oändligt söt. I några månader. Som det inte finns någon anledning att kastrera, ID-märka, vaccinera och försäkra. De är ju så billiga och man kan lätt skaffa en ny om nåt händer.
En del katter passar att ha som innekatter, andra går bärsärk. Om jag satte mina två bondkatter, födda i ett stall, i en liten etta skulle de bli skogstokiga. De är vana att gå ut när de vill. Och även om de som hunden inte är ett flockdjur är de sociala varelser som helst vill vara i samma rum som sina människor.
Det är synd om många i pandemin. Både folk och fä. Jag undrar just hur många katter det finns, som tillbringar sina dagar ensamma i små lägenheter. Som aldrig får komma ut.
Kattmänniska till trots skulle jag gärna jobba på ett företag med en "husdjursavdelning" som tillät personalen att ta med hunden till jobbet. Det skulle öka trivseln mer än alla gröna växter, sköna soffor och gratis kaffeautomater i världen.